Kväll över stan

Jag sitter på M’s kontor i stan och skriver på ett liten barnbokspryl vi jobbar med. Han målar om köket. Jag skriver. Klockan är 18.22 och det är snart helt mörkt. Och jag älskar den här hösten. I den här stan. Innan alla löven fallit finns inget vackrare än Stockholm. I. Mitt. Hjärta.

För några dagar sen, när jag drog omkring på gatorna här, kom jag på mig själv att sakna krishösten 2009. Eller i alla fall det som kom i bakvattnet – modet, fuck off-känslan, kaxigheten och jävlaranammat som jag aldrig trodde jag skulle släppa. Men så har det inte blivit. Jag har på många sätt återgått till att vara en fegis. En vardagsmes. En i mängden. Det var jag givetvis redan då, men skillnaden var att jag inte lät mig vara det inuti. Jag flöt ovanpå för att inte drunkna. Och det liksom gjorde mig till någon. Där på ytan kunde jag se alla som gled omkring inne i den ljumma behagliga Golfströmmen under mig, helt utan egen vilja. Jag föraktade. Det simpla. Dit strömmen flöt, flöt också de.

Nu flyter jag också i mitten. Igen. Tillbaka. Åter. Bland de dödliga. Jag glider med Golfströmmen in på H&M och köper t-shirts och linnen, precis som alla andra. 2009 var jag inte längre säker på varför affärer fanns, överhuvudtaget. Jag glider runt bland alla andra och känner frustration över att inte kunna komma på vad jag är sugen på till lunch. Hösten 2009 kunde jag inte äta alls. Jag funderar på om jag ska följa strömmen ner i t-banan eller ta en promenad med folket som går ovan jord. 2009 mindes jag sällan hur jag hamnade på platser och jag bara gick och gick och gick.

Det var smärtsamt, men det var också befriande. Bara det mest basala fungerade. Resten var bara tankar och överlevnad.

Och hur jag än försöker greppa känslan igen, så går det inte. Min vardags-golfström har svept bort alltihop. Och jag saknar hösten 2009 som en gammal polare som försvunnit. En som man egentligen inte gillade, men som det var roligt att festa destruktivt med.

Det känns nästan lite ensamt. Då och då.

Köp Efter Morris här: