Imorgon byter jag ut ensamheten mot nåt annat. Idag sa jag mitt första ord klockan 12.21. “Tack”. Sen gick det ytterligare några timmar. Då pratade jag med Martin som var här en sväng.

Och imorgon drar jag vidare till civilisationen. Såklart är jag redan nostalgisk. Jag har trivts i mitt sällskap. Jag och jag själv har hållit på med en del. Tänkt en massa tankar ihop och kämpat med lite jobbigheter. Men personligen tycker jag att vi grejade det rätt bra. Så pass bra att jag gärna gör om det. Med mig själv.

Och jag dristar mig nu till att säga högt: jag gjorde det. Jag gjorde det bra. Jag är bra på det här. Jag klarar det. Jag drömmer hemskt, gråter, ligger på köksgolvet intill högtalarna och jobbar på min tinnitus. Jag lider av tristess och gör meningslösa saker som fyller ut timmarna. Jag glömmer att äta och när jag kommer på det äter jag för mycket. Sover länge, dricker vin halva natten, jobbar för mycket och läser böcker jag inte ens gillar. Saknar barnen och M som kramper inuti. Sms:ar. Facebookar. Skriver. Jag skurar golv, tjuvröker och tar promenader utan omdöme. Jag går vilse. Och hittar igen.

Andas ut.

Jag gör det. Har gjort det. Nu har jag gjort det.

Nu är det stilla. Lönnen är borta ur häcken och jag ser plötsligt hur stilla det är. Fan vad larvigt, men jag ser faktiskt stillheten.

Nu tänker jag fylla på mitt glas och skåla med mig. Till mitt mod. Till min envishet. Till mig. Till tonerna av Feist som jag inte kunnat lyssna på sen skilsmässan och som jag – bit för bit – återerövrat under de här dagarna.

Till mig.

Jag gillar mig.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: