När jag var liten och gick hem från kompisar när det var mörkt, hade jag ett knep för att inte oroa mig så mycket. Det där knepet utvecklades till nån sorts tvångstanke. Men tills det hände så var det ett bra knep. Om än lite kapitalistiskt. Och till slut mest ångestframkallande.

Det började alltid med en fråga. “Om du fick en miljon. Skulle du kunna räkna alla löven på det där trädet?”. “Om du fick en miljon. Skulle du kunna räkna alla gruskorn här på vägen?”. “Om du fick en miljon. Skulle du räkna alla vattendroppar som bildar den här vattenpölen?”. Det resulterade ofta mest i panik. För det brukade ofta sluta i  “alla sandkornen på en strand” eller “alla snöflingor i Hundfjället”. Jag menar – hur avgränsar man Hundfjället? It’s a dirty job.

Idag, på väg till gymmet (så fick jag med det också) kom en fråga. “Vad kan du inte leva utan?”. Men kära nån. Vad är DET för fråga?! Men det var bara att börja besvara.

Mina barn kommer etta. Eller, förresten. Min familj. Så får jag med syrran och mamma och pappa och systerbarnen. Svåger ingår. Och M. Han ingår alltid, även om vi bor isär. Det är väl familj? Men vänner? Är det familj? Asså. Ja. De är ju på mitt lag – så ja. Det får ju bara vara så. Då får vi omdefiniera familj. Alla ska med.

Fast jag kan inte leva utan torpet. Och bilen. Och så måste man väl ha lägenhet? Årsta! My beloved. Och jag kan absolut inte leva utan mitt jobb! Jag älskar mitt jobb. Lika mycket. Datorn – det skulle bli svårt utan den. Den är ju mitt jobb. Och orden. Skrivandet. Ett liv utan träning skulle gör mig djupt deprimerad – så den går inte att ta bort. Film går INTE att ta bort. Och inte böcker heller. Inte vin, inte Hof, inte god mat, inte demokrati, inte rymden, inte facebook, inte brödrosten. INTE skor. Havet. Kan inte leva utan havet.

Prioritering – så sjukt överskattat!

Det blev som när jag var liten och på väg genom mörkret genom Trosa. Jag fick panik. “Det GÅR ju inte att räkna alla de här snöflingorna!”. Det GÅR inte att lista vad man inte kan leva utan. Man vill ha allt.

Så jag vände på listan. Den blev horisontell. På en rad visualiserade jag alla mina “måste-ha” – allt equal. Jag vill inte sakna nåt av det. Och jag kan inte leva utan nåt av det. Tänker inte.

Horisontell prioritering. It’s the shit.

Allt är everything. Måttfull is not.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: