Det kan vara en lång väg att gå, om man går genom självömkan. Tunga steg genom kvicksand. Segt. Med musiken som skydd mot ångest och fågelkvittret.

Regnet och fukten gör dofterna från våren omöjliga att förtränga. Förväntan, den alla har. Men som jag saknar. Just i kväll är den så oerhört långt borta. Distansen enorm. Jag förbannar den ljusa vårkvällen och längtar in i mörkret. Jag vill ha sällskap.

Mörker. Kom och gör mig osynlig.

Jag saknar dem så enormt. Vill att kvicksanden ska dra mig ner forever. Vill inte gå hem. Vill inte öppna den där jävla dörren till ingenting och meningslöshet.

Jag hajar. Jag förstår alltings syfte. Det är en prövning och på det hela taget grejar jag den rätt bra. Dagarna utan barnen tvingar mig in något jag aldrig annars frivilligt hade valt.

Patetiskt? Javisst. Javisst upphöjt till tio. Men den enda jag måste fejsa nu är… jag. Hej på mig. Hur mår jag?

Hur är det med hon som inte grejar ensamheten? Varför har hon problem med det? Är hon skraj? Finns det monster där?

Jag kör in långfingret i min trasiga jeansjacksärm. Snurrar på håret. Höjer volymen. Passerar vår första lägenhet, den vi köpte för femhundra år sen, i en annan dimension. Hej dimensionen! Här går jag. Bakåt?

42-åringen i den trasiga jackan. Som driver företag. Som precis lärt sig simma. Som samlar på luktsudd. Som skriver dagbok och är kär i Patrik. Som nattar febriga barn. Som precis lärt sig busvissla. Som köper rynkkräm för flera hundra. Som älskar att köra i 150 km/h.

Som längtar hem. Som vill fly.

Och tiden som bara går och går och kommer aldrig till dörren. Kommer aldrig fram. Det blir liksom aldrig klart, det här. Projekt Livet verkar bara pågå och pågå och pågå och pågå…

Nästan hemma nu. Jag letar i fickorna och i väskan efter lite styrka. You can do it. Så. Stark. Ensam. Och. Stark.

Men så kommer det en fotboll. Över korsningen. Från ingenstans kommer både bollen och skrattet som tränger igenom musiken. Och jag är blixtsnabb när jag tar tillfället i akt – vända nu, now or never. Eller nåt. It’s a sign. Ett skratt är alltid ett tecken. En kille hämtar bollen och drar på nåt märklig sätt med sig min självömkan. Jag låter honom göra det, jag vill att han ska. Jag hatar att vara här, men behöver din hjälp. Deal?

Och genom tårar och snor ser jag att den lila syrenen precis är på väg att slå ut. Doften och regnet. Och strömmen av minnen.

Jag ser ungarnas skolavslutning och alla somrar i en salig blandning. Allt blir bruna ben, bryggor, myggor, spring. Cykel utan hjälm, hår och sus i öronen. Hav. Lättnad. Svala lakan och syrsor. Friheten. Allt blir första dyket och fötter mot mossa, mot sjögräs, mot heta klippor, mot varmt båtgolv. Kravlöshet. Allt blir mariekex och abborrar. Det blir Kalle Anka i ruffen, solnedgångar och fötter i havsskum.

Det blir slutna ögon och kinden mot mammas solvarma bruna arm. Tryggheten.

Och det blir lycka och en tacksamhet som ännu inte har fått något ord.

Jag har två personer i mitt liv som kan blunda och luta kinden mot min arm i sommar.

Jag andas och letar i väskan igen. Den här gången hittar jag både nycklarna och styrkan.

I can do this.

Jag gör det. Hela tiden.

Ju.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: