På grund av lite olika omständigheter blev det inte så mycket sömn i natt. Vaknade en smula darrig, outvilad och väldigt sugen på att sitta i bilkö.
Packade en förvirrad packning, hämtade min genomskitiga bil och tänkte att om jag bara fokuserar på själva vägen så ska det här säkert gå bra.
Strax före Strängnäs tändes bensinlampan (ungefär en halvtimme efter att jag kört om en 200 år gammal tant som körde i innerfil i 70 km/h med varningsblinkers på). Tankade utan att titta alltför mycket på räkneverket som räknar kronor och litrar. Hade råd med kaffe också. Som jag ställde på taket och glömde bort när jag körde iväg. Igen. Well. Den var säkert inte god ändå.
Köpte med mig lite plantor och middag och gasade vidare. Kom fram till knähögt gräs och överhuvudtaget en växtlighet som kräver nån slags machete eller gift för att tyglas.
Fortfarande vid ganska gott mod packar jag in och drar igång gräsklipparen och börjar ta mig fram genom trädgården. Hit och dit och upp och ner. Väntar på de där filosofiska tankarna som brukar uppstå. Men det är helt tomt. Det enda jag kan tänka på är om ormar kan ligga i solen så länge att de faktiskt börjar koka? (Kan de det – jag menar… jag undrar verkligen?).
Sen går jag loss på plantorna. Gräver små hål, vattnar och trycker ner dem. Solen skiner och blåsten blåser och jag fastnar med överarmen i en rosenbuske så att hela gäddhänget får sträckas ut i all sin prakt. Jag sätter stora rosa blommor och några små blåa (ungefär så långt sträcker sig min kunskap) och tomat som ska bli röd och gul. Inte en enda gång har jag lyckats odla fram en enda tomatjävel, om man inte räknar de där som fortfarande är gröna och små som ärtor i september. Men varför ge upp? Varje gång det inte blir måste ju, procentuellt, chanserna öka att det ska funka nästa gång? (Kan inget om vare sig statistik eller tomater, i och för sig).
Jag vattnar och vattnar tills det inte kommer mer vatten och pumpen lägger ner för dagen. Jag meckar, den strejkar, jag skruvar, den hånskrattar och bubblar och gurglar.
Det är då det händer. Jag kommer på mig själv med att prata med pumpen. “Allvarligt. Du kan inte hålla på så här asså. Det blir ju svinjobbigt. Kom igen nu.”.
Inget svar.
Jag meckar och skruvar lite till. Skäller fram jätteroliga och nya ordkombinationer och suckar och tittar i kors. Fokuserar vuxet och tänker logiskt, växlat med att dänga skiftnyckeln onormalt hårt i närmaste objekt (läs: husvägg, vedträ, stol).
Skruvar av ett litet lock och då… då har pumpen fanimig fått NOG. Den kräks vatten överallt! Den bokstavligen spottar mig på hela kroppen. Det står som en fontän ut från pumphuset och jag försöker frenetiskt få tillbaka det lilla locket som är pyttelitet och strålen väldigt stor och sinnessjukt iskall.
Jag får på locket och står och chockandas en stund. Det droppar från överallt. Håret, tröjan, jeansen, skorna. Liksom helheten.
“Okej. Nu är det fan krig. Du ska fan inte bara stå där och vara… en… PUMP! Jag är faktiskt en människa! Med känslor och hela grejen. Du är ju bara en SAK! Och nu är jag HELT blöt! Ser du?!”.
Inget svar.
Jag samlar mig lite och lägger mig i hängmattan. Hämtar en skål med ostbågar och öppnar en Hof… som blåser omkull och fyller ostbågsskålen med öl. Små ostbågar ligger och flyter omkring och nu är det tydligen dags att prata om det också.
“Men ALLVARLIGT!? Så sjukt onödigt! Nu blev det ju helt äckligt här ju! Fan. Kan ingen bara skärpa sig och fungera!”.
Nu sitter jag i soffan i vardagsrummet och glor ut på häcken. Om inte fönstret var stängt hade jag säkert bytt några väl valda ord med den – den växer liksom så ojämnt. Det är inte okej. Jag har redan sagt till syrenen i vasen på bordet att den är underbar. Och nyss satt jag i bersån och hörde göken och humlorna. De talade för sig själva. Jag behövde inte lägga mig i särskilt mycket.
Det är väl ingen big deal att vara med sig själv om man kan konsten att prata ut med en pump. Eller skälla på en ostbåge.
Jag tror jag börjar haja hur folk gör.
Det är väl ingen konst.
Alls.
Senaste kommentarer