Jag kan vara sinnessjukt effektiv när jag bestämmer mig. Jobba stenhårt i perioder för att sen dra ur kontakten och bli typ platt som en pannkaka. Så där håller det på. Sällan något görs på halvfart. (Jag har gått i terapi och vet ungefär hur jag funkar – jag är i acceptansfasens begynnelse, kan man säga?)

Jag tror det var därför som jag födde barn lite med tänket “när vi ändå håller på”. Så medan vi ändå håller på att köra jul- och nyårsrejset så drar vi ett par tre åttaårskalas i början av december och sen kör vi på med en tolvåring i januari. Så är det gjort sen. Resten av året ba – softa!

Barnafödande by efficiency. Om det så innebär att jag nästan stryker med på kuppen.

Ikväll hade jag åttaårskalas och jag strök dock inte med. Tvärtom sitter jag nu i soffan med en kall Hof och har lite bra självförtroende för en gångs skull. Jag är fan en bra festfixare. Med ganska knappa resurser – både ekonomiskt och kvadratmetermässigt – lyckas jag ordna en tillställning där ungarna asgarvar och blir så proppade att de ber mig ödmjukt att INTE fylla på chipsskålen. (Extra nöjd med att jag lyckades dribbla bort frågan om när saften går ut, genom att strategiskt riva sönder etiketten preciiis där det stod 2013… “Jag vet inte. Det verkar inte direkt stå. Testa att dricka istället, tycker jag…”)

Imorgon är det lördag och för en enda gångs skull är vi INTE uppbokade med någonting what so ever. Precis som varje fredag tror jag att jag ska sova länge, ligga under ett svalt täcke, långsamt vakna. Faktum är att det nästan aldrig händer längre eftersom jag alltid – oavsett veckodag eller årstid – vaknar vid sexhugget och ägnar alla tankar åt att fundera på vad jag ska äta till middag, hur det ser ut på havsbotten utanför Fågelö just exakt nu, varför kommer man inte ihåg allt man lärde sig i skolan, vad är kärlek och hur fan ska vi lösa sängsituationen för alla fyra ungarna på landet framöver. Lite sånt. Oväsentligt blandas med avgörande.

Sen kommer ett nyvaket benrangel och kryper ner. Och efter det – ett nyvaket muskelberg. De två motsatserna, en på varje arm. En stor liten och en liten stor.

I mitten – en som undrar om hon någonsin kommer att växa upp. Tills hon inser att hon – precis just hon, just nu – är deras trygghet. Deras vuxen. Den som har ansvaret. En förälder.

Och då blir hon så svindlande förskräckt att hon går upp och gör kolsvart kaffe.

Jag älskar sådana morgnar.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: