Ikväll övertygade jag barnen om att stekt ägg och falukorv på macka är en kulinarisk anrättning som tar oss med på en resa flera varv runt kostcirkeln. Bredvid ett berg av odiskad disk stekte jag allt, huller om buller, på hög värme, fort och intensivt eftersom jag visste att om jag skulle ta så mycket som en mikropaus så skulle jag känna efter och omgående börja gråta av trötthet.
Stora klickar smör smälte ner och blev bruna i pannan. Kastade i tre ägg som flöt ihop och började hoppa runt i fettet som stänkte ut och brände mina handleder. En kränkt maträtt som spottar ut sin hämnd. Oset som tränger in i kläder och hår. Lukten kommer hänga kvar i luften ända till imorgon bitti trots att jag sover med öppen balkongdörr, jag vet det för jag har varit med förr. Stanken av en misslyckad middag.
“Middag”.
Men. Det är inte äggens fel att de luktar stekt, det är lägenheten som är för liten. Och tidens fel att den går så fort.
Slänger fram någon sorts dukning och drömmer om att få sova.
Vi äter ihop. Barnen har hängt tvätten, tagit emot matleverans, packat in allt i skåp och platser där det fanns utrymme och jag tänker att jag aldrig hade klarat mig utan dem. Förhoppningsvis fyller även jag en funktion för dem – även när jag kommer hem 19.30 med andan i halsen och hela huvudet fullt av föräldramöte.
Efter nedbrottning av monsterdisk faller jag mjukt ner i soffan som vi köpte 2003 och vars kuddar numera ser ut som något från kollektivtrafiken. Men jag misströstar ej. Jag är ändå för trött för att tänka på inredning. Möjligen kan det vara lite drygt med gnisslet som uppstår varje gång man byter ställning, men det stör inte så ofta eftersom jag ändå mest somnar så fort jag slår mig ner.
Den som sover hör inte världen som rusar omkring. För den som sover blir drömmen det verkliga, och verkligheten bara en dröm.
Men den som sover kan också vakna med ett häftigt ryck av att tonåringen spöar skiten ur sitt skrivbord på grund av dataspel.
Med dreglet fortfarande glittrande i mungipan drar jag mig upp till sittande, försöker säga något vettigt till tioåringen vid min sida, något som ska få mig att verka engagerad och alert. Något föräldraaktigt. Får inte till det.
Allt jag vill är att sova.
Borstar tänder, släcker ner (går fort i 2:a), pussar kinder och munnar, kramar och gäspar, skakar bort några påträngande tankar om att bilen måste till verkstan och kryper in i sängen på alla fyra. Slår upp min bok. Läser två sidor, somnar till i skenet av lampan, känner hur sömnens tyngd sänker mig långsamt ner i nåt sorts mörker, en drömlös dvala.
Nu kommer den, sömnen. Äntligen får jag falla.
Lyfter sakta handen för att släcka.
Klick. Äntligen. Nu. Släpp. Håll i. Nej, inte gå baklänges… nej, nej… flyter upp igen, mot ytan. Och där är den igen. Den kommer emot mig – bilen som ska till verkstaden. Magen som knyter sig. Käken som går i lås.
Klarvaken.
Klarvaken i ett liv inbäddat i oset av stekta ägg och falukorv.
Och jag som bara ville sova bort en stund.
Köp Efter Morris här:
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡
Älskling.