Alex. Morris. Frida.

Jag fick ett svar. Inte ett positivt, nån måtta får det ju vara, men det var ett personligt svar, inte det standardmässiga “Tack, men nej tack” som jag blivit så van vid.

Jag fick ett svar och min lilla värld rullade runt ett halvt varv, som en glad (korkad?) men ganska ouppfostrad hundvalp. För en stund hamnade alla sakerna på fel plats i bröstet, en förnimmelse av något annorlunda, en förflyttning. Som när man noga lägger smörpappret över Kalle Anka och börjar fylla konturerna med sin trubbiga blyertspenna och av misstag råkar flytta papperet.

Två världar blir synliga. Den ena i färg bakom mjölkig dimma, den andra blekgrå och endimensionell i förgrunden. Och plötsligt vet jag vart jag ska och vad som krävs för att komma dit: fokus, koncentration och tid.

Jag ska igenom. Jag är på väg igenom. Sakta, sakta kommer det gå. Men det ska gå.

“Förlåt att du har fått vänta på svar från oss. Det beror på att vi har läst med intresse och tycker att det har många kvaliteter.”

Manuset tog sig hela vägen till manusgruppen som tog sig tid att återkomma med feedback. De tycker att huvudkaraktären Alex är för arg och för grund, de vill veta mer om hennes bakgrund. De tycker Morris är för opåverkad av att ha blivit lämnad av sin mamma.

Hur kan jag bli så glad över den här feedbacken, undrar vän av feedback-ordning? Det ska jag nu berätta. Båda ovanstående inslag är högst medvetna val från min sida. Jag ville inte skriva en bok om en trasiga barndomar, det finns så många. Min berättelse är ett experiment, en samtidskommentar och karaktärerna är ytliga schabloner – tillverkade för att utföra sagda experiment. Jag har hela tiden vetat att det var en vansklig väg att ta, att de riskerade att bli alltför mycket pappdockor. Och kanske hade jag inte förmågan att göra dem till något annat?

Nu vet jag att så var fallet. Det fungerade inte. Det blev en misslyckad mixtur som brann upp i provröret, som när magnesium reagerar med syre. Jag förstår helt och fullt manusgruppens känsla och att det inte fungerar i en 400 sidor lång bok. Det är för lite kött och blod. För långrandigt, för ilsket och onyanserat. Jag har skjutit från höften, aldrig lärt mig hur man gör.

Jag har inte kunnat skriva en bok – ändå har jag gjort det. Ändå tog jag mig ända till manusgruppen. Finns det någon som tror att jag tänker sluta nu?

Det jag nu hänger upp på tvättlinan som vajar spänd mellan björkarna i trädgården är: “Din stil är lakonisk men samtidigt inkännande och rent språkligt flyter det på väldigt bra även om vissa resonemang som sagt tenderar att bli utdragna. Här finns också mycket humor, och Alex cynism och gränslöshet är inte sällan mycket förlösande.” De har sett det viktigaste. De har sett det som hela mitt författarskap bygger på. Resten är hårt arbete, tårar och teknisk utveckling.

De säger till mig att de gärna läser en ny omarbetad version, om jag skulle vilja göra en sådan.

Men jag är klar. Alex och Morris har lämnat mig, de svävar vidare ut i den enorma kyrkogården av stories som aldrig blir tryckta av ett förlag. Jag höjer en hand och vinkar ett avsked. Jag har älskat er båda, hett, dag som natt. Vi har levt tillsammans under två år och mer än så, men nu är det dags att skiljas åt.

Jag är nämligen redan på väg in i nästa bok. I augusti sätter jag fingrarna på tangenterna igen. Då har jag skissat klart, flätat den nästintill omöjliga flätan som nästa berättelse innebär och sen kliver jag in på den författarutbildning jag blivit antagen till. Under ett helt magiskt år ska jag mejsla, vrida, vända och lära mig hur man skriver en bok – på riktigt.

Alex. Morris. Tack för att ni visat vägen. Jag kommer att ge ut er själv. Planen ligger redan klar – bok, e-bok, ljudbok. Ni är för roliga och otroliga för att inte få evigt liv där uppe i storyhimlen. Även om ni är gjorda av papper.

Vi ses på andra sidan. Hälsningar eder skapare: Frida Spikdotter Nilsson – det lyckligaste refuserade författaren på hela jordskorpan.

Köp Efter Morris här: