Jag är ju ny på det här med att liksom… ja… hur ska man säga… att ha skrivit en bok. Och jag är nästan (men bara nästan!) generad över alla lovord som kommer till mig på alla möjliga olika sätt – i kommentarsfält, recensioner, ut ur munnar och i små meddelanden.
Och nej. Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att inte alla älskar den, vem tar ni mig för? Hajar att det bara är de som blivit verkligt berörda som hör av sig och därmed inte är en representativ grupp. Men ÄNDÅ! Tillräckligt många hör av sig med tillräcklig fantastiska reaktioner för att jag ska ligga sömnlös om nätterna med huvudet i ett rosa moln. Inte gjort det sen jag var nykär.
Två återkommande reaktioner fascinerar mig. Det är som två lika vackra sidor av ett extra sällsynt och värdefullt mynt.
Å ena sidan: “Jag läser massor – och Efter Morris sticker verkligen ut i bokfloden som nåt utöver det vanliga!”. Å andra sidan: “Jag hade nästan helt slutat läsa vanliga böcker – men Efter Morris gav mig läslusten tillbaka!”
Jag vet inte, men det här gör mig så rörd att jag nästan inte kan hantera det. Tänk att få vara på toppen av människors enorma bokberg för hela långa året? Tänk att ha väckt människors borttappade läslust?
Tänk att få vara på dessa två helt omöjliga platser – SAMTIDIGT!
Detta vill jag säga till alla er som läser: det är som att vi delar en hemlighet. En viskning, alldeles nära, mellan mig och varenda en av er. För varje läsning blir viskningen starkare.
Med er blir boken vår, vår tillsammans. När ni öppnar den, öppnar vi den tillsammans. Vi färdas igenom den ihop.
Och jag är så innerligt tacksam för sällskapet för jag trodde jag skulle resa ensam hela vägen och det skrämde mig. Nu vet jag att det inte är så.
För, som jag råkade haspla ur mig vid den fysiska releasen som svar på frågan vad jag vill att man ska ta med sig av boken: vi blir fria först när vi inser att vi är beroende av varandra.
Vi är fria tillsammans.
Och varje läsning är en hemlig viskning som bara vi förstår.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer