En stor nackdel för mig med att bo här som ensam vuxen, är att ingen stänger alla köksluckor som jag går och öppnar hela tiden.
Den här gången slog jag mitt unika huvud i ett skåpshörn så hårt att det svartnade en stund. Men det gjorde inte så mycket. Det var så mörkt ute ändå.
Men jag tänker att det vore kanske säkrare om jag bodde tillsammans med någon.
Så tänker jag.
Köp Efter Morris här:
Ha ha ha! Fan vad relevant! Den grejen had jag och D lite problems med också. Att det kan vara så svårt att fatta att det är så skiträtt att inte alltid göra som man förväntas.
Det jag inte förstår är det här med lock och korkar på saker som ändå bara står still hela dagarna. Hur många dagar av mitt liv går åt (eller borde gå åt, enligt sambon) till att skruva skruva skruva på, skruva skruva skruva av och bryta naglar?
Jo, det var nog främst honom jag hade i åtanke… Frågan är hur länge det är charmigt att inte stänga. När övergår det i anledning till separation? 🙂 Ska dra det där med min terapeut tror jag innan jag blir en väldigt ensam människa med många bulor. Eller som sagt – skjutdörrar… kanske hade räddat många relationer. Var det DÄRFÖR så få skilde sig på femtiotalet? Kan vi se ett samband här? Värt att analyseras över ett par flaskor vin.
Alltså, du har ju redan M. Han är också patologisk luckstängare. Fast det gjorde inte mig det minsta bättre. Som du säger, en vana som inte går att göra sig av med.
Tack, Sofia! The perfect match. 🙂
Du får flytta ihop med mig. Jag är en patologisk luckstängare. 🙂
Tack. Alltså, det GÅR verkligen inte att göra sig av med den här ovanan. Det GÅR inte. Usch. Hur många sådana har man som man inte ens tänker på eftersom de inte genererar fysisk smärta så påtagligt? Mamma är likadan med skåpen. Jag skyller på det sociala arvet.
Ha ha ha ha! Sympati, syster! Jag saknar skjutluckorna från förrförra plejset, där slapp man slå sig halvt ihjäl hela tiden.