När jag var nyskild i ett annat liv uppsökte jag en ganska dyr terapeut. Jag kunde nämligen inte äta, sova, andas eller tänka vilket gjorde livet lite väl meningslöst och jag tänkte att så här orkar jag inte ha det särskilt länge. Let’s start den här dryga sorgeprocessen per omgående så jag kan fortsätta leva.

Så tänkte jag (fast något mindre klarsynt).

Min terapeut var suverän. En äldre kvinna som var på mitt lag men som också hutade åt mig med jämna mellanrum. Under de första samtalen ville hon veta lite om hur det varit de sista åren i äktenskapet. Jag berättade bland annat att jag varit så oerhört trött. Trött som i sömnig, alltså. Man är ju det som småbarnsförälder, det går jag med på, men jag förklarade att jag några gånger reflekterat över att jag blev extra energilös varje gång vi skulle hitta på något roligt som familj. Gå på Skansen till exempel. Jag somnade på en bänk. Semestrarna. Jag ville bara sova. Förlamad. Som om det var något fel på fysiken?

Då sa hon: det låter som att du haft en nedstämdshetsdepression under en längre tid.

En… vaddå, sa du? Jag?! Ha ha! Nej, nej, nej, kvinna. Du missförstår – jag är den glada. Har jag glömt säga det? Då säger jag det nu: jag är den glada. Depression är inget jag jobbar med. Tvärtom! Jag är den som hjälper mina vänner igenom sina! Jag lyfter, jag är inte den som faller, förstår du väl. Det har jag betalat dig för att förstå.

Men hon gav sig inte. Och efter ett halvår insåg jag att hon hade rätt, den jäveln. Fy fan vad deppig jag hade varit. Glad och stark och djupt nere.

Och så där har det väl hållit på lite hit och dit sen dess. Det börjar närma sig fjorton år. Mörkt och ljust, sida vid sida. Som om de där åren öppnade en dörr som sen inte gick att stänga. Det gör inget. Det är nog bra. Fan vet vad som kan växa där inne om man går runt och är happy hela dagarna. Det är ju inte rimligt.

Jag tycker om att sova, det har jag alltid gjort, åtminstone sen tonåren. Imorse vaknade jag tidigt och utan klocka. Det hade inte ljusnat och fåglarna var tysta. Jag låg och vred mig i (eventuellt) ett par timmar (nej, jag har aldrig telefonen i sovrummet). Jag försökte tänka på ingenting vilket är det allra bästa sättet att ge hjärnan fritt spelrum att tänka på allt samtidigt.

Så jag tänkte på sömn. Vad betyder den? Vad vill den säga mig? Och varför älskar jag det tillståndet så ofantligt mycket?

Plötsligt visste jag.

Sömn är inte vila. Det är inte återhämtning. Det är inte ett fysiskt behov.

Sömnen är en fristad.

Den är den enda platsen där jag får vara i fred. Där försöker inga appar äta min livstid, inga destruktivt jämförande flöden drar och sliter i mitt psyke, ingen kapitalistisk skrikande desperation når mig där. Där finns ingen matlagning, inga prestationskrav, ingen ålder, inga förväntningar på leverans, inget kallprat, inget socialt ansvar, ingen självkritik, ingen uselhet, ingen träningshets, inget dåligt samvete.

När jag sover kan jag inte göra något och ingen kan nå mig. De inre rösterna håller käften för det finns ändå ingen uppmuntrande publik.

Plötsligt låg jag där – icke-sovande – och kände att sömnen är vår sista rebelliska utpost. Det är vårt självförsvar i en värld som trycker sig på oss från alla håll, hackar sönder våra hjärnor, skriker i våra öron och stjäl våra själar.

Den är räddningen – från oss själva.

Att sova. Att drömma. Att sugas in i sammetsmörkret.

En stilla och tyst revolt. En hämnd.

Ett sätt att försvinna en kort stund innan vi försvinner för evigt.

Not with a bang but with a whimper…

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: