Jag visste naturligtvis hela tiden att den stod där i bokhyllan på torpet, mellan en svampbok och en Marguerite Duras (som jag inte läst men som jag köpt för att jag vill vara en sån som läser Marguerite Duras). Men jag har inte velat kännas vid den för jag bara tagit för givet att den är lika pinsam som min dagbok som jag skrev när jag var tolv.
Men jag hade väl druckit ett par öl eller nåt, det kan ju göra vem som helst odödlig. Jag tog i alla fall ner den, bläddrade lite hit och dit och fastnade här och där på olika sidor och slungades in i tidens vägg. För man slungas inte GENOM tiden? Man slungas mot den och krossas som ett okokt ägg. Minnena kommer rusande som snöflingorna när man kör i vinternatten. Fokuserar man på fel sak blir man yr. Eller stjärnorna när någon gasar nåt UFO i Star Wars. Det blir svindel, fast rakt fram liksom.
Att falla ner i brunnen och slå i den kalla ytan med ett skrik.
Smärtan kom tillbaka, precis som då. Fysisk smärta går inte att återskapa, tack o lov. Men mental går alldeles utmärkt att återuppleva precis när som helst. Dofter, texter, musik. Okokt ägg direkt.
Det var boken jag skrev (skulle gärna infoga ett årtal här, men jag minns inget) som ingen någonsin skulle påstå är en bok. Jag vet inte vad det är egentligen, men den kan uppenbarligen stå i en bokhylla. Så den kanske är en prydnad av något slag? En ordskulptur? En bunt papper med tryckta ord på är det i alla fall. Den finns bara i femtio exemplar och tur är väl det för det finns redan så mycket skrivet om sorg och förlust och smärtan i att skiljas åt på olika sätt.
Allt är redan sagt på vackra, träffsäkra, snygga och smarta sätt. En sån här liten skulptur behövs inte alls.
Tur då att skrivande, för mig, inte handlar om vad som behövs.
Skrivandet är ett hopplöst försök att förstå det obegripliga. Som att människor finns – sen finns de inte. Och ibland finns de inte, fast de ändå finns.
Som att förstå att det kommer nya folk ur kroppar och att man kan älska dessa nya med sånt vanvett att det inte går att kontrollera.
Att man inte är ensam, men ändå så ofta känner sig som den enda människan i hela universum.
Att ägg kan spricka så lätt.
Att glädje och sorg ryms på samma plats utan att den ens blir trångt.
Lite sånt försöker jag skriva mig fram till.
Det sjunde året heter den där boken som inte är en bok utan en liten figurin mellan Duras och Svampar i Sverige.
“Vi kanske skulle ta och läsa in den här ändå? Så jävla usel är den inte?”
Vi får väl se. Ska ta ett par öl och fundera på saken.
Det är en väldigt bra kombination om man vill få saker uträttade.
Och ägg krossade.
Köp Efter Morris här:
Gör det!