Tiden är trådar. Som blir ett hemvävt stycke tyg att slå in livets olika tillstånd i. Klockslagen. Små broderade handtag att hålla sig i när vi stapplar omkring och försöker slutföra saker innan allt upphör.
Här, på andra sidan jorden, har tiden upphört att existera. De jag älskar sover när jag är vaken och är vakna när jag går och lägger mig. Platser som är mina hem att längta till, ligger i kyla och mörker när solen skiner och det är 30 grader.
Jag flyter. Allt flyter.
Dofterna och ljuden. Smakerna. Det är sånt som inte fastnar på bild, men som sätter sig i kroppen. Eucalyptus och kakaduor (eller vad de heter). Smakerna. Kaffet är inte svart, det är long black. Mango är som att äta guld och vågorna slutar aldrig att slå mot stränderna. Som de alltid gjort och kommer att fortsätta göra långt efter att vi försvunnit. Stjärnhimlen har andra mönster och både jag och mina bekymmer blir till knappnålar i en enorm evighet.
Jag är så tacksam för varenda minut denna resa givit mig. Jag tror jag är förändrad. Allt har mjukare kanter och jag vet vad jag måste göra nu: skriva mer. Författa. Det är vad jag kan, det är vad jag ska göra.
Det är först nu, i slutet av den, som jag också förstår hur viktig den varit för mig och M som enhet. Att kliva ner i hans bakgrund, blanda den med min, snurra vår världar runt fingrarna, fläta in dem i varandra. Med stora ögon se mig omkring och förstå något djupare om honom. Och därmed också om oss.
Liv är rörelse. Vi cirklar omkring varandra, snuddar och tar tag. Håller kvar vissa, släpper andra.
Nu släpper vi Australien tillfälligt.
Men vi håller kvar i varandra.
Mer än någonsin.
Det är räddningen när det stora vemodet rullar oss rakt in i novembermörkret.
Köp Efter Morris här:
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️