Äntligen har jag fått min bokstavsdiagnos. Jag visste att det fanns en.
ESFP – Extraverted Sensing Feeling Perceiving. Jahaja. Ett psykologiskt test hos coachen visar att det är så jag är. (Googlar man “Myers-Briggs type indicator” så borde man hitta testet).
Hur är en ESFP? Nättestets första mening i beskrivningen är “Where’s the party?”. Redan där känner man ju att man är det självklara valet vid en rekrytering.
Den svenska beskrivningen av min personlighetstyp stämmer skrämmande väl dessvärre; livsnjutare, lever i nuet, njuter av andra människors sällskap, låter inte regler styra livet, fokuserar på att uppfylla mänskliga behov på ett kreativt sätt, utmärkta lagspelare som är inriktade på att lösa uppgiften på ett så roligt sätt som möjligt. De är aktiva och lär sig genom att göra, inte läsa och teoretisera, de kastar sig in och löser uppgiften allteftersom. Varma, sympatiska, generösa, optimistiska, övertygande och goda observatörer av mänskliga beteenden.
Yay, tänker man. Good shit. Sen kommer man till utvecklingsområdena (som det kallas i de här sammanhangen där man inte vågar säga “dåliga egenskaperna”). Som också stämmer skrämmande väl.
Blir lätt distraherade, är för impulsiva, tar saker personligt, oförmögna att se längre perspektiv, handlar efter behov i stunden, undviker komplexa situationer. Sätter nöje framför förpliktelser och har lätt att ägna mindre uppmärksamhet åt saker de inte tycker är roligt. Fuckar gärna Luther omsorgsfullt (stod det inte, men kunde ha gjort).
Insåg ganska snabbt efter testet att sånt här lätt kan bli självuppfyllande, som ett horoskop ungefär.
Vad kan en ESFP jobba med då? På den engelska sajten är några av förslagen entertainer eller skådis (den karriären är nedlagd sen länge). Eller – listen to this – med barn… Hjälp. Kanske det sämsta förslaget någonsin.
Antingen gör jag om testet och ljuger i alla frågor och blir nån helt annan. Eller så hittar jag på en ny betydelse för min diagnos.
Entusiastisk Snäll Fan med Potential.
Hur låter det?
Kärlek, Jenny, kärlek! Det var en av mina slutsatser också – det enda jag duger till måste vara författarinna. En stolt sådan. 🙂
Låter toppen. Tycker du ska ompröva det där med entertainer…
Själv har jag redan förträngt min diagnos,(OLW?) minns bara att jag delade den med påven, Ronald R och Oprah W. Men ett kul test är det, som jag inte tror betyder ett skit. Du vet ju redan vad du ska göra: skriva…
Och jag med.
kram