Tog nyss bilen hem från M. Är mest bara hemma och lämnar grejer innan jag åker in till stan på nåt slags möte. På vägen var det kö och jag försökte lista bra och dåliga saker för att få tiden att gå.
Minus
- Det blir väldigt tomt när man skiljs åt.
- Längtan blir från och till helt outhärdlig.
- Det finns tusen saker man vill säga, berätta, prata om som man glömmer bort innan man ses igen.
- Livet blir lite mer smärtsamt, och eventuellt lite jobbigare, när man är isär.
Plus
- När man längtar kan man inte ta någon för given.
- Det är speciellt varje gång man ses igen.
- Man tvingas leva med sig själv och ta tag i tankar som man annars inte hade förstått att man hade.
Ja, ja. Skitbra. Väldigt vuxet att hålla på och acceptera verkligheten.
Men det är svårt att vara rationell. I alla fall för mig.
Men jag ska öva mig på det.
Köp Efter Morris här:
Det där påminner ju typ en hel del om mig, kan man säga. Jag fattar precis hur du menar. Eller det ÄR som jag är. Eller har varit. Fast man kanske kan säga att det handlade om 37 år för mig. Min terapeut försöker lära mig att jag har rätt till mina känslor, för det har jag inte trott. Jag har, precis som du då säkert, trott att mina reaktioner har varit felaktiga eftersom de inte är rationella. Eftersom de innefattat tårar och skrik och utbrott.
Jag kan skriva fyra meter till om det här, men jag börjar med att helt lyda ditt råd; att skita i att försöka bli rationell helt enkelt. Jag tror inte jag gör mig som rationell. Vi är snygga ändå, i all hysterisk prakt, eller hur? Kram tillbaka, kloka K.
I flera år, typ de 27 första av mitt liv, gick jag omkring och tyckte att jag var mindre värd för att jag är emotionell, inte rationell. Men sen träffade jag en jättebra terapeut och fick äntligen förklarat för mig att jag hade fel. Så numera skiter jag i att vara rationell. Ser ingen anledning till varför du ska försöka dig på det heller. Kram på dig, din hysterika 🙂