Jag borde jobba, men jag måste får det här ur systemet innan jag får arbetsro, känner jag.
Igår träffade jag min exmans nya kvinna för första gången. Pju. Eller… det var inte så mycket “pju”.
Julian hade kalas för klassen på ett ställe inne i stan. Jag och M tog Rufus några timmar för att han skulle slippa femton åttaåringars framfart och för att åttaåringarna skulle kunna festa ostört. Vi gick på Medeltidsmuseet (eller sprang runt på Medeltidsmuseet; “Mamma, jag skulle vilja sitta i den där gamla båten och åka. Men det går ju inte, för den är uppstoppad”).
Vid tretiden gick jag till kalaset med Rufus i handen, för att lämna tillbaka honom till pappan.
Vi kommer in till receptionen på kalasplejset och när jag står där och pratar med receptionisten så ser jag henne i ögonvrån. Hjärtat slår lite hårdare än nyss när jag vänder mig om och sträcker fram handen.
– Hej. Frida.
Som om hon inte redan visste. Jag hinner tänka att den här handen brukar röra vid mannen som jag älskat. Jag undrar hur hon gör det. Jag undrar hur det ser ut. Men egentligen vill jag inte veta.
Vi följs åt in i kalasrummet där hon har börjat städa. Ungarna är i ett annat rum och leker. Jag börjar hjälpa till medan Rufus klipper sönder alla ballonger med en sax. Jag känner hur jag rör mig lite hysteriskt, utan att jag vill. Men inombords är det helt lugnt.
Vi städar. Plockar trasiga ballonger. Tar ner serpentiner. Slänger använda papptallrikar och platsmuggar och servetter med Toy Story 3-tema. Småpratar. Om kalaset. Artighetspratar. Och plockar. Städar undan det som redan passerat, det som varit. En fredsmäklarstädning. En “Det-var-skönt-att-vi-fick-det-här-gjort-och-så-JÄVLA-skönt-att-vi-har-något-att-göra-medan-vi-pratar”-städning.
Sen frågar hon hur jag tycker att varannanveckaslivet funkar. Jo. Tack. Bra. Vi enas om att överlämningarna fortfarande är jobbiga. Sen kommer David och där står vi alla tre. I en ny konstellation.
Och jag känner ingenting.
Sen får jag ett sms. “Nu kommer jag! Puss”.
M är på väg. Han hämtar upp mig i foajén och vi går ut. Promenerar ner mot T-banan. Går iväg från nåt gammalt. Mot något annat. Hans hand i min.
Det gamla gör inte ont längre. Mötet med henne är det yttersta beviset på att det är så.
Och även om M och jag skildes åt imorse kan jag fortfarande känna hans hand.
Det är så det ska vara.
Köp Efter Morris här:
Tänk, det var det bästa som kunde hända ändå. Så här i efterhand. kram
Jag skriver som jag skrev till en vän på fb häromdagen; om det jag skriver berör, innebär det på nåt vis att allt som skett har nån form av mening, trots allt. Ringarna på vattnet gör kanske att någon känner sig mindre ensam. Jag känner mig definitivt mindre ensam när jag vet att ni finns där ute, vänner och andra som läser. Kram, Pi.
Hjälp, vad du får en att känna hela tiden. Så himla härligt. Sluta aldrig.
Har tänkt kommentera tidigare inlägg också men vad fanken, det har inte blivit av. Även när du inte hör ngt läser jag iaf, tror vi är fler som är som jag. Det borde vara så om inte annat, du är så pricksäker.
Fina fina Maria. Jag tänker på dig mycket sen igår när jag fick veta. Det finns inga bra ord. <3
Sara: Ja. Det är många såna tankar som snurrar idag när det börjar sjunka in. Det var skönt att få det gjort på samma gång som det absurda plötsligt framträder, som i relief. Det är som att stå mitt i men ändå helt utanför. Och så höjer man blicken och ser nåt bra där framme. Och då väljer man på nåt vis att titta ditåt.
Kram!
Samma här. Tänk hur det blev och att det ändå blev så bra. Kram!
Nu fick du mig att gråta, Frida. Glädjetårar, blandade med alla de andra.
Kram fina du.