Innan jag hamnade här kunde jag, i mitt tidigare gifta liv, se på ensamstående kvinnor på ett ganska romantiserat sätt. Ni vet. På film eller i böcker. Den starka kvinnan som klarade allt själv. Som gick och pysslade hemma i snickarbyxor med en färgklick på kinden, svettades lagom och charmerande mycket och liksom hade SNYGGA kläder när hon renoverade. Som sa kloka saker till sina barn och som verkade så lugn i sig själv. Som tog tag i saker och verkade orädd och löste varje situation. Hon som kunde vara klädsamt uppgiven, men aldrig rödgråten. Hon som alltid stod över sina känslor till förmån för barnen och gjorde allt för dem, utan att bli det minst utplånad själv. Hon som kunde sitta på den där front porchen med en filt över axlarna i en sån stolgunga med en flasköl och kanske en lurvig hund. “Du och jag hunden” liksom.

Jag gillade den där bilden. Jag ville vara en sån. (I alla fall tills den där snubben kom och ringde på, la huvudet på sned, torkade bort färgklicken och började hjälpa henne att rolla väggen. Då kräktes jag alltid lite. Men innan.) Jag ville vara i det där. Och på nåt konstigt sätt – det låter som en efterkonstruktion, det hajar jag, men faktiskt – visste jag nog att jag skulle få det. Det var som om jag lekte med tanken att jag hade två liv framför mig, varav det ena skulle innebära allt det självständiga pysslandet och den där tiden som bara var min att styra över.

Det är ju inte så där, som i filmerna eller böckerna. Det vet jag nu. Det visste jag då.

Det är inte alls så. Jag har inga snickarbrallor. Jag har fortfarande en suspekt fondvägg som behöver rollas och jag har en trave böcker bredvid soffan som stått där sedan 7 maj förra året. För jag har ingen bokhylla än. Jag har ingen hund, men lurviga hårbollar som dansar runt här på golvet i korsdraget. Jag har en golvbrunn som luktar avlopp och inget som ens liknar en front porch. Jag är stressad och blir rastlös så fort jag sätter mig med en kaffe och en tidning. Jag njuter fortfarande mer av tanken på att göra saker, än att göra själva saken. Jag jobbar på det. Det är väl det där att leva i nuet, I guess.

Men ändå. Något är det ändå, med det här livet som känns som i de där filmerna. För jag har något av den där självständighetskänslan nu. Jag gör vad jag vill. Jag är min egen bestämmare. Och ju oftare jag fattar mina egna beslut, desto mer övertygad blir jag om att jag faktiskt gör det rätt bra. Att det blir bra. I tvåsamheten finns alltid utrymme för att känna att någon annan vet bättre, att sänka sin person och släppa ansvaret för sin egen åsikt. Särskilt när de gäller de bitarna där man har dåligt självförtroende. Särskilt de bitarna som gör ont och som kräver en extra mental ansträngning. Det vill säga de bitarna som, när man utsätter sig själv för dem, verkligen tar en framåt. Motståndet. Motgångarna. Alla gånger som jag tagit the easy way out. Varje gång har jag stoppat min egen styrka och varje gång har jag gnagt lite på mig själv.

Det går inte längre. Det finns ingen lätt utväg. Den enda vägen är rakt igenom.

Det är därför jag, hur smärtsamt det än må vara, sitter här och stirrar på den här förunderliga fondväggen ett år senare. Men det är jag själv som inte rollat. Det finns ingen att skylla på, ingen att irritera sig på som inte tagit tag i nåt. Ingen. Bara jag.

Utfallet är detsamma – orollad vägg. Men det är jag själv som utnyttjat min rättighet att INTE rolla.

Förstår ni skillnaden?

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: