Det är snart ett år sen jag flyttade in här i min lilla tvåa. Mitt hem. Och jag trivs bara mer och mer. Men jag är inte så snabb med inredningsprylen. Den intresserar mig inte särskilt, har jag märkt.
Då någon gång kom Oskar Linnros låt “Från och med du”. Jag skilde mig och gifte mig med Spotify, köpte en ny liten högtalare till köket och hade inget bord första dygnet (har sagt det förr, men säger det igen – TACK, Ulrika!). Satt med datorn på två staplade flyttlådor i köket första natten. Ensam. Skrev. Vårluften hängde utanför och euforin snurrade inuti. Allt var framför, sorgen hyfsat bakom. Jag kände mig så fri och så livrädd som jag inte minns att jag någonsing hade gjort ditintills i livet. Att öppna ett köksskåp fick mig att rysa av välbehag. Mitt eget köksskåp.
Låten har hängt med. Jag lyssnar på den ibland. Gjorde det idag. Men då var det plötsligt nåt som stämde i känslan. Det var nog solen och friheten. För mitt på Hamngatan satt jag vid de där två staplade flyttkartongerna igen och allt kändes helt nytt och oprövat. Och så tänkte jag på året. Och så tänkte jag på Oskar Linnros. Och så tänkte jag på M.
Från och med M…
För hur hade året varit utan honom? Hur hade det varit om jag inte förstått att någon faktiskt tyckte om mig, som det uppfuckade jaget jag är? Då hade jag inte varit där jag är. Jag har gjort mycket själv, inombords. Men där utanför fanns han. Hela tiden. Samlade ihop mig när jag rann ut på asfalten. Höll om mig när jag grät. Jag gråter fortfarande ibland. Men han släpper inte. Han släpper fan inte.
Idag tog vi en kaffe i solen. På en bänk utanför Dramaten. Jag sa “Du kommer tröttna på mig”. Tyst. Sen log han. Och så sa han ungefär “Det enda som jag möjligen tycker är riktigt jobbigt med dig är att du hela tiden tror att jag kommer tröttna. Jag gör inte det.”
På ett plan vet jag att han talar sanning. Jag vet. Att det är så. Men fortfarande, ibland, kommer den där avgrundskänslan av att bli lämnad igen. Att det är en risk man alltid måste vara beredd att ta, för även det mest sjävklara kan plötsligt bli exotiskt. Inget kan någonsin tas för givet, allra minst en annan människas kärlek. Allra minst. Lika osäkert som en SMHI-prognos.
Men han finns här nu. Och solen finns här nu. Våren. Och Oskar Linnros.
Från och med dig, M. Från och med du blev allting annorlunda.
Kärlek, Frida. Alltid.
Puss!
Fina ni. Och fina Oskar Linnros.
Och fina du. Om saker och personer hade varit annorlunda i det här hade saker och personer inte mått så bra… Kram!
Hörrni. Jag blir alldeles tagen av alla era kommentarer. Ibland när jag funderar på att lägga ner så behöver jag bara tänka på ord som här ovan. Så känns allt meningsfullt igen.
Tack. Ni är fina.
Ja, du Spikdotter…Kan inte annat än att instämma med föregående. God damn it!! <3
Frida, fina Frida! Du berör så mycket, så många med dina underbara texter. Det är stort. Nu ska jag torka tårarna….
Det är så vackert. Lyckliga M. Lyckliga du.
Fan Frida, det är ingen hit att gråta i öppet kontorslandskap. Tur att vi har höga skärmar.