Man får vara glad för det lilla. Som vi säger. Jag fick ju i alla fall en veckas inskolning i vardagen ensam, utan kids. Nu är det hardcore. Nu är det skola (iaf fritis), dagis, riktig frulle och tider att passa.
Klockan ringde 06.00 imorse. Jag satte mig förvirrat upp (inte alls sant, snoozade i 45 minuter, SEN drog jag mig motvilligt upp till sittande…). Frigjorde mig från tyngden av tungt sovande barn och såg mig omkring. Kändes lite som att befinna sig mitt i en slagsmålscen i Fight Club. Huvudet sprängde, kroppen värkte på alla ställen där människan har nerver och möjligen att jag även hade fläskläpp. Detta är inte sant. Ska jag gå upp? NU?!
Gårdagens förträngning av packning av alla dagiskläder och fritisprylar kändes imorse som det sämsta jag någonsin gjort. Och när ska Scan uppfinna frukost på tub? Allt ingår. Även tandborstning på slutet. Vad gör ni på Scan? Är det INGEN som jobbar och nyskapar? Rafsar ihop lite saker i kylen och får ihop nåt som eventuellt kan tas för mat. Ingen äter nåt. Inte ens jag. Kaffet däremot, dricker jag skållhett. Rakt in i systemet.
Och tjatet… Jag hade verkligen förträngt DET. Men långsamt kommer det tillbaka till mig. Just det. Det är så här det är. Man säger samma sak gång på gång, men inget – jag upprepar INGET – händer. Och det spelar ingen roll att jag går omkring och föregår med gott exempel, både påklädd och tandborstad. Resten av familjen förblir intakta i pyjamas.
Jag ger upp.
Imorgon får de lära sig hur det känns att komma till skolan och dagis i pyjamas.
Livets hårda skola, kan vi kalla det.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer