Det här med barn. Inte lätt liksom.
Först gravid och vänta. Göra rätt, äta rätt, stå ut med frågor och folk som ska TA i en. Vad är DET? Sluta känna på mitt yttre! Krämpor som eskalerar. Förfallet som går att studera på nära håll as it happens. Man ser åderbråcken breda ut sig, en ny bristning varje kväll, nya åkommor där man inte ens visste att man kunde ha dem. (Det där går jag inte närmare in på, men det kan verkligen vara spännande.)
Sen kommer den ut. Liten och helt hjälplös. Helt beroende av… vaddå…. MIG?! Hey! Vänta lite nu… jag är ju liksom jag… och nu tydligen… DU… Och vem fan är DU? Amma. Fixa. Bära. Aldrig någonsin sova. Alltid ha nån som sliter och drar. I håret, i brösten, i hjärtat.
Snart vänjer man sig. Ett liv utan pauser. Ett tillstånd som snart blir du och jag och en enhet som aldrig kan delas upp, brytas eller säras. Vi.
Sen gör man om det! Man tror inte att man är vid sina sinnens fulla bruk när man tar ett sånt beslut. Så är man tre. I en liten cirkel som bara går runt runt runt, helt driven av kärlek som studsar åt alla håll.
Och när jag tittar på de där två personerna nu – i perspektiv – herregud… Vilken lycka att jag vågade. Vilken kamp det har varit. Men resultatet. Inga får mig att skratta som de. Ingen får mig att tänka som de. Ingen kan väcka så mycket i mig som de där två.
I torsdags började Rufus i sexårs. Idag kände jag hans första lösa tand. Var det inte nyss jag kände på hans lilla tandkött och kände den första lilla spetsiga?
Det här är före “Vart ska du?” “Ut…” men efter kolik. Det är före språkresa (med allt vad det innebär… ) men efter barnsäkra kontakter. Det är före studenten men efter pekböcker.
Det är den perfekta tiden?
Det är ju sånt där man aldrig vet förrän efteråt.
Men bara tanken på att det skulle kunna vara perfekt nu… svindlande. Nästan så att jag har lust och väcka dem och tala om det.
Men det gör jag inte. Herregud. Jag är väl inte dum i hela huvudet.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer