Fast det är som det är och oåterkalleligt så kommer saknaden över mig titt som tätt. Som en fantomsmärta. Jag är så van att ha honom vid min sida. Och fast jag är arg och besviken och smärtsamt medveten om att jag heller inte ville fortsätta, så känns tomheten så oerhört djup ibland.
Men jag tror att hålet fylls igen med tiden. Till slut är det bara stort som ett knappnålshuvud. Nu måste jag fundera över vad jag ska fylla det med. Det går ju av naturliga skäl inte att fylla med någon annan.
Så jag gissar att det bästa är att proppa det fullt med mig själv.
Köp Efter Morris här:
*puss*
Precis, bara det bästa är gott nog.