Satt på jobbet och var precis på väg in en “jag-måste-vara-ensammast-i-hela-världen”-känsla när jag vände i porten. Tänkte om och gick på bio och såg Gilliams Dr Parnassus.
Två timmar senare kastades jag ut ur drömmen och stod på en kall trottoar i Stockholm. Men hela själen var varm och isen smälte runt mina fötter där jag gick Birger Jarlsgatan fram.
Det känns så himla extra bra att vara singel nu. För nu kan jag verkligen säga yes (han pratar ju engelska, killen) när Depp ringer. Johnny, I’m all yours! Vilken dag som helst.
Skoja inte.
Det vore sånt slöseri, tänker jag…
Vilken oerhörd lättnad det måste vara. Att inte behöva säga “thanks but no thanks” till Deppen. 🙂