Jag tror mig nu besitta så pass mycket erfarenhet kring gråt att jag tror mig kunna göra ett blogginlägg kring ämnet. Kul ämne.
Det finns olika typer av tårar och gråt, det känner alla deppiga jävlar till. Panikgråten är en sort. Den består främst av gutturala läten från långt ner i halsen (hö hö). En kramp som trycker som sjuåringens desperata dubbelhandsfattning kring den kalla O´hoj-flaskan över glasstallriken. Det kommer inte så mycket tårar, men ångesten far runt som tusen upphettade råttor i det inre. Den här typen av gråt gör sig bäst i fosterställning.
Sen finns gråt-gråten. Den som bara är uppgiven och genererar hulkningar och sådana där små lätta trippelinandningar som gör att man låter hel oseriös när man pratar. Gråt-gråten återfinns ofta i filmer och kan ibland vara svår att ta på allvar av den som utsätts för den.
Vemodsgråten är ganska behaglig. I sammanhanget. Den är bara så otroligt sorglig, och så fantastiskt underbar att spä på med gamla foton, lukter och minnen. Det bara rinner och rinner. Tyst. Långsamt. Snoret rinner också. Man passar på att vältra sig i sin egen olycka och allt är alla andras fel. Skönt. I takt med nostalgitankarna, eskalerar vemodsgråten och kan i vissa fall övergå i panikgråt. Det kan man styra lite som man vill. Den här gråten är lömsk. Den måste brytas, det är lätt att fastna. Det är också den som gör att man ser ut som en spöad mullvad på jobbet och folk frågar om man har bra skit att sälja, alternativt “Du borde gå och prata med någon” eller värst av allt – lägger huvudet på sned.
Sen finns arg-gråten. Den som gör att man blir andfådd och känner hjärtmuskelns alla fibrer, klaffar och hålrum pumpa. Den gråten går nästan inte att utföra utan skrik. Kompletteras och fulländas med italienska gester. Om man kan några. Tallrikar har de flesta. Det kan funka.
Men ikväll väntar jag trevligt besök i min lilla etta. Så nu skiter jag i det här och går och korkar upp.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer