När jag hämtade Julian vid skolan igår kastade han sig på cykeln och bara drog iväg. Jag joggade på i tant-tempo efter honom med en lätt svettning på överläppen. Skilsmässor är inte direkt kondisförhöjande kan jag meddela. Ska ta tag i det där…
Hur som helst så kan han helt plötsligt prata och cykla samtidigt och jag fattar ingenting. Det vinglar visserligen, men han har koll ändå. Och en till tand är tappad. Jag fattar verkligen inte. Är jag mamma till den där? Helt osannolikt faktiskt.
Och så plötsligt, när jag ser honom dra iväg framför mig, så förflyttas jag, helt ofrivilligt, till en avlägsen framtid. Det blev kristallklart. Jag och Julian med varsin öl på torpet. Han är runt tjugofem, vi snackar kärlek och framtid och utbildning och meningen med livet. Han har skägg. Jag har rynkor (men är givetvis ganska snygg ändå).
Han är tjugofem och är fortfarande hos mig. I alla fall ibland.
En skön målbild att behålla.
Köp Efter Morris här:
Puss! Ja. Det är världens bästa målbild.
Precis så har jag och Em det! Fast inget torp, tyvärr… Och du, det är världens bästa målbild!