Packningen är i stort sett klar. Det är torsdag kväll och det är exakt 12 timmar kvar tills flyttlasset går.

Mitt på golvet i vardagsrummet står en kartong med blandat innehåll som ska gås igenom. Jag och Emma bar upp den igår från källaren. Jag öppnade den nyss. Överst ligger en mapp med helt obeskrivliga kärleksbrev från David till mig. Sanslösa ord. Mycket kan man säga om honom, men skriva kunde han. I alla fall då.

I samlingen hittar jag också ett brev från mig till honom. Det är daterat 19/9-1996 klockan 15.30. Tre dagar efter min 24-årsdag. I det brevet hittar jag slutligen, timmarna innan jag flyttar ut och börjar ett annat liv, en av nycklarna till allt som nu har hänt. En del av svaret på frågan varför vi hamnade där vi gjorde. Några meningar som får mig att förstå.

Jag citerar direkt ur brevet:

“Jag tänker på det Pär sa att Hannah sagt om att jag förändrat dig. Det är väldigt smickrande men jag blir samtidigt orolig. Har jag gjort dig till någon du inte vill vara? Eller är det så att jag fått dig att bli den du verkligen är? I sådana fall, vill du verkligen vara den du verkligen är, eller känner du dig obekväm med det? Det kan nog tyckas att dessa frågor är både obefogade och löjliga, men det är inget jag tycker. Jag vet, det är tydligt att du mår bra och är lycklig med mig nu, men sen då?”

Nu har tiden gått och plötsligt har vi hamnat i “sen”. “Sen” är nu. Han gick upp i mig och glömde sig själv. När han kom på det drog han sig undan och begravde sig i sin forskning. Då gjorde jag allt för att få honom att se mig igen, men hans blick såg igenom och förbi. Jag gjorde allt. Fogade mig. Anpassade mig. Utplånade mig själv, det som var jag. Men hur jag än gjorde förblev jag osynlig. Blev oviktig i hans liv. Någon att ta för given.

Och nu sitter jag här i ett ekande kök, tomt på innehåll. Som det egentligen varit så länge nu. Tomt. Det kommer en melankoli strykande längs väggarna. Alla år av skratt och middagar och fester. Barn som skapats och fötts och ammats. Gräl som bråkats. Otaliga gäspningar. Tårar som fallit. Näsor som snutits. Små fötter som lärt sig stå och gå på de här golven.

Men vet ni. Jag lämnar melankolin här när jag låser dörren imorgon. Det är fullt i alla kartonger ändå. Jag bär med mig dessa fyra väggar och alla händelser som minnen nu.

För det är precis vad det är. Minnen.

Dags att skapa nya. Dags att korka upp Cavan som ligger på kylning. Skål, mina vänner! För en ny tid.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: