Jag var på after work igår med ett gäng knäppa, men störtsköna, kollegor. Sen gick jag ut med en gammal vän som jag känt länge, men som jag inte sett sen före skilsmässan. Vi hade en del att prata om. Hon är klok. Hon pratade om hur man speglar sig i andra människor. Först låter det lite pretentiöst. Men tänk på det igen.
Ordentligt.
Om man speglar sig i en annan människa så innebär ju det att den spegeln alltid ser olika ut. För alla är olika. Och reflektionen, det som slår tillbaka, bilden som möter dig, bilden av dig själv – är aldrig samma.
När jag sen gick hem i den kyliga natten insåg jag att min tillvaro just nu är fylld av människor som jag tycker om att spegla mig i, och som ger mig bilder av mig själv som jag gillar. Som får mig att må bra. Som får mig att se en person som jag faktiskt är. Och jag insåg också hur länge jag har levt med en spegel som kastade tillbaka en orätt bild. Så länge att jag faktiskt var övertygad om att den bilden var sann. Och jag blir rädd när jag tänker på vad som hade hänt om jag valt att fortsätta. Jag hade blivit osynlig till slut.
Shit vad flummigt. Nån som ser nån poäng här?
Om vi då övergår till det mindre flummiga. Det mer konkreta. Det som den riktiga spegeln, den i badrummet, kastade tillbaka nyss… Fy fan. Det var inte så kul. Jag måste börja köra med sån där avsminkningscreme som alla har. Och bli några år yngre. Och skärpa till mig. Sova längre. Eller i all fall gå och lägga mig tidigare.
Nu ska jag städa upp här, gå ut och ta en kaffe på torget i solen och undvika bröllopet som pågår i stan. Sen ska jag handla och laga middag till vänner.
Och ducka för badrumsspegeln.
Det blir en bra lördag.
Köp Efter Morris här:
Klart det blir en bra lördag! Här ska vi kasta oss ut i kortegekaos och hylla kungahuset. Eller kärleken kanske? Har fått flagga av Aftonbladet och rött plasthjärta-vinkvante, så vi är rustade till tänderna.
Och det här med spegling är intressant. Det gäller att välja speglar med omsorg.
PS. Dr Hauschka har en väldigt bra rengöringskräm…