Ok. Det var en mäktig dag på jobbet idag. Galet. Mina snygga kollegor befann sig på annan ort och ett halvakut problem dök upp. Det tog hela dagen, men jag löste det. Det sista föll på plats fem minuter innan jag var tvungen att kuta till dagis. Man märker att man varit uppe i varv när man känner att det är skönt när det slår om till rött och man får stå och andas en stund innan man springer vidare, ner i t-banan.

Efter dagishämtning kom jag på att skolan stängde tidigare just idag. Så jag sprang med Rufus i vagnen och ryggan med badkläder på ryggen tills jag fick blodsmak i munnen och svetten sprutade ymnigt. Jag har varit både snyggare och på bättre humör. Någonstans i den brantaste backen beslutade jag att det aldrig mer blir nån jävla simskola på vardagarna. Nope. Väl uppe (när jag fick en kväljning och tänkte “Var kan jag spy!? Var kan jag spy utan att någon ser?!”) beslutade jag att det kanske ALDRIG mer bli nån simskola. Jag lär honom själv. Jag har aldrig gått i någon. Efter att ha gått tio meter till började jag hata badhus överhuvudtaget. Tänkte: “Jag ska lära honom i havet!… Hur mycket kostar en våtdräkt…?… På blocket…?”

Nåväl. Vi tog oss till Söder. Vi badade. Vi tog oss hem. Gjorde fruktsallad, åt upp den och gick och läste. Så var den kvällen finito.

Med det här inlägget vill jag egentligen bara konstatera att det inte går att ackumulera ork och energi de barnlediga veckorna, för att sen plocka fram den och använda den de veckor när man har barnen. Det funkar inte så. Många kommenterar, när man blottar sin strupe och konstaterar att situationen att vara ensam med två barn inte är optimal: “Men sen har du ju en heeeel vecka för dig själv! Då kan du vila och göra precis vad du vill, låter helt underbart! Så skulle jag vilja ha det!”.

Skulle du?

Men fixa då. Vad väntar du på?

 

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: