Ungarna varvade genast upp igen efter maraton-Harry-Potter-läsning (Hur tänkte hon när hon skrev så långa kapitel? Bara på barnen eller?). Jag gav okej på att flamsa en stund, så länge de håller sig i sängen… vilket visade sig vara ett uttalande öppet för helt fri tolkning.
Julian sjöng för Rufus, lite blandade opassande sånger, egna och andras, som innehöll “skit” och “prutt” och “snopp”. Rufus kiknade. Naturligtvis. Från soffan tänkte jag “Det är sommarlov nu, låt dem hållas… ett tag i alla fall…”
Det eskalerar på alla tänkbara sätt och jag går in med avsikten att använda den mer basbetonade delen av min hesa röst. I sängen ligger två idioter, på varandra i nedre delen av våningssängen och fullkomligt vrider sig i skrattkonvulsioner. Helt omöjligt att inte bli smittad.
– Men vad är det som är så kul…
Julian försöker förklara men kan inte prata. Efter en stund går det.
– Rufus sa: “Jaha, då var det dags att ta på sig blåa kläder!” HA HA HA HA HA!
Ehhhh… okej…?
De där två har nåt ihop som helt klart inte inkluderar exempelvis en förälder.
I like, som det heter på Facebook.
Köp Efter Morris här:
:-)Nästa gång, Teresa, nästa gång!
Onskar du smugit utanfor killarnas dorr och spelat in deras garvexplosioner. MYCKET bra medicin mot gra dagar nar munnen glomt hur man ler och magen kanns som full av ackliga stentyngder. Elandes elande-dagar med andra ord. MOTPOL vill man ha 😀
2 personer gillar detta.