Satte mig i bilen och bestämde mig redan när jag backade ut från uppfarten att jag skulle spendera hela resan med att tänka på allt jag HAR. Allt som gör livet värt att leva. Redan innan jag hunnit ut på stora vägen hade jag en gedigen lista. Vänner. Familj. Barn (allas barn!). Mat. Hög musik. 120-vägar (här började jag också smida planer för en semester som innefattar Autobahn nästa år). Stockholm. Jobb. Torp. Skärgården. Båtar. Hof. Skratt. Kärlek. Det finns kärlek.

Det funkade. Jag började plötsligt känna mig rak i ryggen. Saknaden efter sånt jag inte har pulveriserades. Bröstet kändes inte lika ihåligt.

Halvvägs började jag fiska efter en ny skiva. Lådan med CD-skivor befann sig i det här läget på golvet bakom förarsätet vilket inte gjorde mig till en fulländad bilförare (som annars). Så det fick bli första bästa jag fick grepp om. Kents första, den som inledde min kärleksrelation med Jocke. Det finns en mening med allt. Den lyssnar jag nästan aldrig på nuförtiden. Och i ultrarapid drogs jag tillbaka till Hultsfred -95. Även då hade jag en separation bakom mig och satt i ett tält och lyssnade på Stenbrott som en besatt.

Och nu. Mitt på motorvägen blir jag stark. Jag känner hur gårdagens ångestattack var början på en ny process. En som innebär att jag kommer börja gilla mig själv. En som gör att jag kan acceptera ensamhet och leva med bara mig. För jag har klarat ett helt sjukt halvår och jag ger mig själv en medalj för det nu.

Och så kommer textraden som bara far rakt in i hjärnan som en solklar sanning: Ni kan slå mig i bitar, nånting inuti kommer att stå upp ändå.

Yes, yes, yes! Jocke har rätt och jag vill bara skrika. Nu är det fan nog! Jag är någon som har betydelse! Jag är inte en sån man knäcker!

Och så trampar jag gasen i botten och låter euforin sprida sig i hela kroppen. Jag bara tar emot. Jag ryser. Tårarna kommer, fast bra tårar. Lätta tårar.

Och när jag kommer upp till Stockholm och ska svänga av mot Årsta far en idiot ut framför mig, rakt över spärrområdet i en snäv sväng. Max tre meter från totalkrock. Jag tvärnitar. Och han också. Jag kastar mig på tutan, tar av mig solbrillorna, spänner ögonen i fanskapet och pekar finger nåsåinihelvete. Sen gasar jag iväg (hade gärna velat skriva att det skrek om däcken här, men det gjorde det tyvärr inte). Kör om honom på insidan.

Andas. Andas. Andas. Darrig. Tittar i backspegeln.

Vem var det som körde? Var han inte väldigt lik Mr Ångest?

I så fall – FUCK OFF Mr Ångest. Jag bränner om dig på insidan.

Du är chanslös.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: