Jag gillar att vara ledig, missförstå mig inte angående det. Men jag gillar att jobba också. Jag vet inte om det är för att den här ledigheten inneburit sjukt mycket ensamtid – med bara mig själv och utan barnen – som den känns 100 mil lång. Det tar ju aldrig slut! Det är säkert bra på många sätt, men jag är nog mest skapt för att jobba, trots allt. Drömmen vore att jobba lagom. Alltid jobba och alltid vara ledig, liksom på en gång. Parallellt. Kanske jobba tre dagar i veckan och alltid ha långhelg på landet för att skriva. Dream on.

Förra sommaren var första gången i livet (vuxenlivet) som jag hade fem veckors semester i följd. Se hur det gick. Skilsmässa. I’m not made for it. Varken äktenskap eller ledighet, vad det verkar. Det sambandet borde säkert analyseras. Men jag blir rastlös av att ha för lite att göra. Jag blir oproduktiv. Och jag mår dåligt av att vara oproduktiv, det får mig att känna mig meningslös, har jag listat ut.

Hur som helst. Idag är det dags att packa. Igen. (Den djupa sucken jag just släppte ut fick några barn här nere på dagisgården att trilla omkull faktiskt. Rätt åt dem.) Imorgon inträffar dagen som Julian väntat på sedan den 22 januari. Vi åker till Legoland.

Och god damn you Legoland om du inte lever upp till varenda jävla förväntning.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: