Det känns verkligen inte tryggt att lämna över sin sjuåring i Jan “Ordning-och-50-tals-reda” Björklunds händer, men i detta land av valfrihet så har man faktiskt konstigt nog inget val.

Well. Jag kan ju tycka vad jag vill om saken, men idag kom så dagen – Julians första skoldag.

Han skiter fullständigt i politiska beslut eller betygsdiskussioner (Man kanske skulle kunna införa betyg redan på BB? Bara så barnet vet på ett ungefär var det står, få en hint om vilka områden man måste jobba med framöver liksom? Kartlägga vad respektive individ kan ge samhället.)  just nu, han vill bara träffa sina polare. Och det blev ett kärt återseende. Gruppkramar är rätt fina, utifrån sett och om man inte fokuserar så mycket på de som står utanför (Man kanske skulle kunna hänga upp alla som inte passar in i gruppkramen på en stolpe på Årsta torg och skriva “Så kan det gå” på en skylt? Jag ska fråga Janne. Men jag är ganska säker på att han tycker det är en idé helt i linje med hans skolreformer. Statuera exempel och peka finger kan ju inte vara fel).

Oj. Vad politiskt det blev.

Hur som helst så börjar en ny era nu. Inte bara skolplikten kallar, mina gamla skolerfarenheter knackar på från det förflutna. Många bra, men också en del mindre bra.

Jag har några råd på vägen, min son;

1. Lärarna har inte alltid rätt. Glöm aldrig det.

2. Ifrågasätt det mesta. Särskilt när svaret är “För att det är så”.

3. Respekt ger man till dem som ger det till dig. Inte till dem som skriker högst .

4. Man behöver inte veta vad man ska bli. Man kan vara många saker i livet. Livet är långt. Man blir aldrig någonsin färdig.

5. Och sist men inte minst; lita aldrig på en lärare som särskriver.

Jag står vid din sida hela vägen ska du veta. Den ljusnande framtid är vår. Det tror jag på. Det blir bra.

Du är bra.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: