Tempot på jobbet just nu är… hur ska jag säga… Högt. Stresspåslaget blir kännbart redan i hissen upp till kontoret varje morgon. Om det inte vore för mina underbara kollegor så hade jag nog givit upp. Men nu gör jag inte det. För de finns där och jag är övertygad om att vi grejar det här ihop.
Men även om min övertygelse är stark så har jag även ett privatliv. Det är rätt många som har det, har jag upptäckt. Och när stressen inkräktar där så är det läge att agera och hitta knep. Idag beslutade jag mig för att helt släppa jobbet när jag är med barnen. Helt. Jag kan ändå inte lösa webbproblem samtidigt som “gubben i mig” går lös på inredningen och Julian vill prata om skillnaden mellan rött och blått i valtider. Nej. Det går inte.
Och sen allt annat.
Ikväll tog jag bilen och körde över till M för att äta middag med honom och hans barn. Kom dit med magsyran i gomseglet och åkte hem med ett lugn i kroppen.
Jag var tjugofyra när jag träffade David, nu är jag trettiosju (i fjorton dagar till). Då var det olikheterna som triggade. Nu är det likheterna. Och likheterna gör mig lugn.
Ikväll pratade vi (parallellt med Lego Star Wars-spel och ritande barn vid köksbordet) om tiden som går. Att fylla år. Ångesten inför att bli äldre och vad man borde priortiera för att bli lycklig dessa dagar och år man har kvar på jorden. Och så kom ett citat upp. Och när vi pratat runt en stund så visar det sig att det kommer från en pjäs som betytt absolut mest för mig av alla pjäser jag någonsin spelat (jag har spelat teater en gång i tiden, you know…). Samma känsla för samma text. Samma fascination för samma fenomen.
Vi log. Tittade varandra i ögonen och log. Gjorde annat. Stannade upp. Tittade på varandra. Log.
Stressen försvann plötsligt och lämnade plats åt det som är viktigt. Det som är beyond.
Och imorgon åker vi till landet ihop.
Alla sex.
Köp Efter Morris här:
Pi: Härligt! Ska erkänna att jag blir nyfiken… Sandra: du är fin. Tack. Sara: du är makalös. Precis som dina barn. Och deras pappa. Jag hoppas också. Kram tillbaka, du fina. Längtar efter dig.
Vet du att jag är så glad för din skull. För er skull. Sex av världens bästa människor trivs ihop. Det är stort och jag hoppas att det får förbli så. KRAMAR!
mmmm värme va ordet, och lycka för din skull Frida!!
Labiliteten är bara positiv! Inga tråkigheter bara härligheter! Nu är det god natt:-)
Det var väldigt fint skrivet. Hoppas din känslomässiga labilitet inte har tråkiga orsaker. Det finns ju olika labilitetsgrader har jag upptäckt. Vissa är hanterbara och utvecklande, andra känns förödande – men är alltid utvecklande i längden. Önskar att din är hanterbar och att du ser ljuset i tunneln. För det finns där, även när det är svagt. Glöm inte det. Kram och ha en underbar helg själv!
Jag är visserligen lite känslomässigt labil these days men slutmeningarna i ditt inlägg (eller allt egentligen) fick mina ögon att tåras och hela jag kände sådan värme…Uj, uj. Härligt. Trevlig helg på landet, ihop, alla sex. 🙂