Frida Spikdotter Nilsson

Linda Skugge efterlyste i lördagens krönika en äkta pausande familj. Hon irriterade sig på ett reportage i magasinet Family Living som handlade om en sån där casual familj som påstår sig leva ett liv med mindre stress och prylhysteri, mer eftertanke och soft liv. De säger sig ha sänkt vardagsribban för att få tid över till barn och pauser, men lever ändå i topprenoverad lyxvilla vid havet, har toppjobb och är skitsnygga. Det är få gånger jag håller med Skugge, men i det här fallet måste jag ge henne rätt. Det låter inte som paret i magasinet har det alltför pausigt. Och det kanske är oss hon efterlyser. Vi som lever på gränsen till ekonomiskt sammanbrott för att kunna dela föräldradagarna för Rufus. Vi som väljer att bo billigt och litet för att slippa lägga pengar på lån och jobba mindre när barnen är små. Vi som kör europeisk belamrad inredningsstil istället för den avskalade nordiska av det enkla skälet att vi helt enkelt inte har plats att gömma undan väskor, skor och dammsugare. Vi som ibland ligger som en hög i sängen och kramas till elva på förmiddagarna fast solen skiner och man borde gå ut. Vi som fortfarande har snowracer på balkongen i april. Vi som la nytt golv i köket för två år sen, men fortfarande inte bytt socklarna. Vi som knappt kommer in i källarförrådet och inte i klädkammaren heller, för den delen....

Åter till Årsta. Faktum är att vi kom hit redan igår men det är svårt att komma tillbaka till verkligheten ibland. Man kan prova att göra som barn gör; blunda och hålla för öronen och låtsas att det fortfarande är helg och fest och härligt. Men det hjälper inte. Vardagen slukar en snart ändå. För att den ska bli lite lättare har vi i alla fall röjt runt i barnens rum och nu, tro det eller ej, kan man till och med se golvet. Ingen fantastisk syn  och för sig. Men ändå. Det var ett tag sen vi såg till det. Och nu ska påskens bilder in i datorn. Flitens lampa lyser. Åtminstone lite svagt. Åter till Årsta. Faktum är att vi kom hit redan igår men det är svårt att komma tillbaka till verkligheten ibland. Man kan prova att göra som barn gör; blunda och hålla för öronen och låtsas att det fortfarande är helg och fest och härligt. Men det hjälper inte. Vardagen slukar en snart ändå. För att den ska bli lite lättare har vi i alla fall röjt runt i barnens rum och nu, tro det eller ej, kan man till och med se golvet. Ingen fantastisk syn  och för sig. Men ändå. Det var ett tag sen vi såg till det. Och nu ska påskens bilder in i datorn. Flitens lampa lyser. Åtminstone lite...

Efter en stunds kurerande av ett påtagligt illamående bär det snart av till Trosa. Känner mig lite matt och svag men det går säkert över med några ägg. Rufus började redan igår fira den stundande påskhelgen med att vända sig från rygg till mage på golvet. Man känner igen en överlycklig bebis när man ser en. Glad påsk! Efter en stunds kurerande av ett påtagligt illamående bär det snart av till Trosa. Känner mig lite matt och svag men det går säkert över med några ägg. Rufus började redan igår fira den stundande påskhelgen med att vända sig från rygg till mage på golvet. Man känner igen en överlycklig bebis när man ser en. Glad...

Ikväll var jag och såg Helgonlegender på Dramatens lilla scen. Mycket tänkvärt om vad som händer när man som förälder inte inser hur det förflutna påverkar vårt sätt att vara gentemot våra barn. Händelserna utstpelar sig i skuggan av Palmemordet och det svenska folkhemmets förfall. Massa frågor virvlar runt nu. När blir man ansvarig för sitt eget liv och sina egna handlingar? Hur länge kan man skylla sitt agerande på sitt förflutna, sin barndom? Och hur kommer det sig att vi har tiggare i ett land där man inte är fattig utan på sin höjd "låginkomsttagare"? Var det bättre förr och vad var det som var så bra? Hur blev det sämre utan att vi märkte det? Majgull Axelssons text är både fruktansvärd och dråplig. Mitt skratt fastnade inte i halsen utan redan i magen. Om ni har vägarna förbi så gå in och njut av ett fantastiskt och träffande språk. Bland skådisarna bör speciellt servitrisen nämnas. En strålande insats. Alla fem sekunder på scenen präglas av en fascinerande närvaro som sällan skådats. Emma, byt karriär. Ikväll var jag och såg Helgonlegender på Dramatens lilla scen. Mycket tänkvärt om vad som händer när man som förälder inte inser hur det förflutna påverkar vårt sätt att vara gentemot våra barn. Händelserna utstpelar sig i skuggan av Palmemordet och det svenska folkhemmets förfall. Massa frågor virvlar runt nu. När blir man...