Frida Spikdotter Nilsson

Vanligtvis brukar det vara svårt att få ihop det med familj och vänner men idag skedde ett under. Dixons, Bylin-Boustedt-Hedvalls, Utters och Gunnarssons lyckades på samma gång ta sig till Tekniska museet. Efter en tids köande lyckades vi även ta oss in i själva byggnaden. Inte alls illa. När vi väl var inne var det dags för nästa kö – den till lunchrestaurangen. Efter intag av pannkakor, kaffe, mackor och diverse fortsatte hela anhanget till lekdelen av museet. Barnen for omkring och var tekniska av sig, medan vi föräldrar försökte oss på att föra en konversation. Lönlöst.  Bäst i test, enligt Julian, fick utklädningshörnan. Där fick man prova på att leka teveprogram och vara prinsar, prinsessor och drakar. Julian var sötast i världen som liten röd och ilsken drake. Väl hemma var alla i familjen utmattade. Alla utom den pigga mamman som fick sovmorgon i morse. Så nu sitter jag här ensam och glor på Henke Larsson på teve. Suck.   Vanligtvis brukar det vara svårt att få ihop det med familj och vänner men idag skedde ett under. Dixons, Bylin-Boustedt-Hedvalls, Utters och Gunnarssons lyckades på samma gång ta sig till Tekniska museet. Efter en tids köande lyckades vi även ta oss in i själva byggnaden. Inte alls illa. När vi väl var inne var det dags för nästa kö – den till lunchrestaurangen. Efter intag av pannkakor, kaffe, mackor och diverse...

Får man inte köpa sin drömfyra i Årstaskogens bryn så får man väl tänka om. Vi ska köpa torp. Som ren hämnd på mäklaren Erik Olsson som höjde priset med en halv mille när de släppte andra etappen av bygget of our dreams. Det är deras fel att vi måste köpa torp och vi är fast beslutna. Satt och knarkade Hemnet igår kväll och kollade in utbudet i krokarna. Genast slås man av att det faktiskt finns en massa fina ställen som vi skulle kunna tänka oss. Men de har alla en sak gemensamt – panel. Man ställer sig frågan; varför? Vad är panelens funktion, någon som vet? Den kan omöjligt vara estetisk i alla fall. Kan det vara praktiskt på något vis? Jag undrar verkligen för det kan inte vara en slump att alla samtidigt i kör utropar: "Här ska vi sätta upp panel!". Vissa har inte nöjt sig med att ha halva väggen inklädd, utan har helt enkelt draperat hela stugan. Det blir till att köpa kofot. Men efter att ha tittat på ungefär 83 ställen med furupanel så hittade vi ett ödsligt litet ruckel utanför Bettna. Och vi ska faktiskt åka och titta. Trots den riktigt skumma retuscheringen på bilden som visar verandan… Får man inte köpa sin drömfyra i Årstaskogens bryn så får man väl tänka om. Vi ska köpa torp. Som ren hämnd på mäklaren Erik Olsson som...

– Morfar är så himla bra på fåglar. Han kan nästan alla. Han skulle kunna bli fågelexpert när han blir stor. – Morfar är så himla bra på fåglar. Han kan nästan alla. Han skulle kunna bli fågelexpert när han blir...

Jag brukar titta på Bolibompa tillsammans med Julian. Både för att vara sällskap och för att jag själv tycker att det är roligt. Faktiskt. Men onsdagar är sådär. Då sänds Klister som Julian älskar och jag hatar (hatar är ett starkt, men i det här fallet, befogat ord). Inte för att det är dåligt producerat eller för att programledarna är fåntrattar. Inte för att de gör fula grejer, även om de gör det ibland. Utan bara för att jag får sån djup ångest. Jag har verkligen försökt vara värsta klistermorsan, men allt jag tar i blir en skam för alla pysslare. Det började säkert när jag som ung skulle göra en marsipangris till jul och min pappa trodde att det var en häst med täcke. Redan då borde jag insett mina begränsningar. Klister blir som ett slag i ansiktet för alla oss som inte orkar, vill eller kan göra små randiga hyllor och piffiga lampor med döskallar på. Idag gjorde de ett propellerplan av kartong, gamla rör (för gamla rör har man ju liggande hemma) en galge och lite annat skit. Det blev jättefint. Julian flyttade närmare teven och suckade längtansfullt. Sen kommer den. Nådastöten och den största anledningen till att Klister borde läggas ner omgående. – Mamma, kan vi göra en sån? Jag brukar titta på Bolibompa tillsammans med Julian. Både för att vara sällskap och för att...

Det var med viss skepsis som Rufus provade fenomenet mat igår. Livets första matportion bestod av potatis- och majspuré, så det är lätt att förstå honom. Vissa skulle här se en framtid av fantastiska upplevelser av smaker från hela världen för vår lille son. Kryddor, exotiska frukter, restaurangbesök, heldagar med receptboken i köket. Allt jag ser är början på en värld av kladd. Gröt under, på, i, bakom och ovanför (läs taket) stolen, bordet och hela köket runt. Jag ser storpack av trasor. Jag ser mig själv på blödande knän, torkandes små obestämda klickar av smaklös och dyr burkmat. Men så tittar jag lite längre bort. Och där ser jag en avslutad amning och… är det inte… jo, minsann. Ett glas vin. Och plötsligt känns det inte längre lika tungt. "Jaha, är det det såna där är till för" Den vänstra brorsan äter ungefär lite mycket som den högra....