Frida Spikdotter Nilsson

Att ha ett rikt ordförråd kan aldrig vara av ondo. Det anser i alla fall jag. Mindre omtyckta ord har också sina användningsområden även om man bör vara en smula restriktiv från och till. Diskussionen om ordens användning ska vara pågående men få ska totalförbjudas enligt mig. Även barn blir hysterisk arga. Rätt ofta har det visat sig. Men förbud i olika former tror jag inte på, det får bara motsatt effekt är min erfarenhet. Och ord är ju så roliga. Ett ord som absolut har sitt existensberättigande är den användbara "idiot". Julian har uppmärksammat att det ofta förekommer under våra bilresor, såväl korta som långa. Eftersom det är jag som kör får jag (och alla som kör just som idioter) ta på mig det. David har fullt upp att underhålla barn i baksätet och har inte tid att spy galla över medmänniskor. (Jag vill ALDRIG byta plats med honom.) – Mamma, var det där en idiot? undrade Julian en dag när en gul bil stannade vid övergångstället. Hur kan man veta vem som är vad? Men idag på väg hem från sjörövardagis klarnade det något för honom. En hundägare hade "glömt" att plocka upp efter sin hund. Och det var ju äckligt. – Idiot! tyckte Julian. Där ser man. Sen hittade han en planka som han ville att jag skulle gå på, i sann sjörövaranda. Och då tyckte jag...

Sjörörvardag på dagis imorgon. Julian kom hem och talade om att han tänker vara Kapten Krok. Det var ju bara för David att slänga ihop en piratkappa av en gammal fleecefilt. Själv valde jag en enklare men dyrare metod och shoppade loss lite prylar på leksaksaffären i Globen. Kroken är dock gjord av en gammal pizzakartong. Och så fick vi en lillpirat på köpet också. Jack Sparrow släng dig i väggen. "Rufus ska vara min lilla...

Jodå, Rufus har öroninflammation och trumhinnan är spräckt. Stackars stackars liten. Men nu har han fått en omgång penicillin och det har redan slutat rinna var. Han verkar inte ha så ont och skrattar på som vanligt.   Vi skrattar desto mindre kan jag säga. Känns inte så bra att missa ett ont öra på det minsta och sköraste man har. Jodå, Rufus har öroninflammation och trumhinnan är spräckt. Stackars stackars liten. Men nu har han fått en omgång penicillin och det har redan slutat rinna var. Han verkar inte ha så ont och skrattar på som vanligt.   Vi skrattar desto mindre kan jag säga. Känns inte så bra att missa ett ont öra på det minsta och sköraste man...

Jaha. Jag rör mig långsamt och allting tar hundra år. Men jag kan rör mig. Men enligt Murphys lag om alltings jävlighet så varar aldrig lycka särdeles länge. Det har börjat rinna något konstigt ur Rufus öra. Igår morse gallskrek han en längre tid och varken jag eller David var kloka nog att inse att det var örat som gjorde ont… Sopiga päron. Ringde Vårdcentralen i Årsta nu och fick tid klockan 11.00. (Love Årstas vårdcentral, by the way! Bara den är en orsak att aldrig flytta härifrån!) "Det låter som öroninflammation" tyckte sköterskan på telefon. Kan det vara det? Han har ingen feber? Och han verkar inte ha haft ont sedan igår? Har vi satt ett öronbarn till världen? Spänningen är olidlig och fortsättning följer… Jaha. Jag rör mig långsamt och allting tar hundra år. Men jag kan rör mig. Men enligt Murphys lag om alltings jävlighet så varar aldrig lycka särdeles länge. Det har börjat rinna något konstigt ur Rufus öra. Igår morse gallskrek han en längre tid och varken jag eller David var kloka nog att inse att det var örat som gjorde ont… Sopiga päron. Ringde Vårdcentralen i Årsta och fick tid klockan 11.00. (Love Årstas vårdcentral, by the way! Bara den är en orsak att aldrig flytta härifrån!) "Det låter som öroninflammation" tyckte sköterskan på telefon. Kan det vara det? Han har ingen feber?...

När man inte trodde det kunde bli värre tog sjukdomen ännu ett varv. Igår kunde jag inte sitta överhuvudtaget. Så fort jag försökte kom ett svagt feberillamående smygande och det var bara att uppsöka första bästa säng eller soffa. Hemskt! David, Julian och Rufus var inne i stan och hälsade på Maria, Martin och Morten medan jag sov. När de kom hem hade de med sig värktabletter, nässpray och annat härligt knark. För ett par timmar blev allt bättre och jag såg verkligen ljuset i tunneln. Trodde jag. Vaknade med frossa några timmar senare och en Rufus med magsmärtor spädde på gåshuden. Han skrek så han blev röd och var helt hjälplös. Oförskämt. Alltså allvarligt talat. Jag har lovat David en vecka på valfritt spa. Utan honom hade jag nog tynat bort här, inlindad i mitt eget snor. Lägenheten ser ut som ett sanatorium och luktar säkert som ett också. Jag har ingen aning för jag känner varken smak eller lukt av någonting. Men nu tycker jag mig se ännu ett ljus i tunneln eftersom jag faktiskt sitter upp och skriver det här. En stor fördel är dock att jag lyckades läsa ut Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Valerie Solanas dödsscen gör ett ganska starkt intryck när man själv känner sig döende. När man inte trodde det kunde bli värre tog sjukdomen ännu ett varv. Igår kunde jag inte sitta överhuvudtaget. Så...