Har hastigt klivit upp från en social flod som strömmat runt mig under flera ljumma veckor och plötsligt står jag ensam på torra land och glömde tydligen att ta med mig handduk och solen har gått i moln. Står här förvånad och frusen i min nya badkjol och undrar varför semestrar alltid är så förbannat korta när allting annat känns så långt.

Nätterna till exempel, de är ganska långa. Särskilt när man ligger vaken större delen av dem. Gud så långa de kan vara, oändliga.

Somnar vid 23.30 och vaknar med ett ryck av ett ljud. Spisen. Någon kokar nudlar och nynnar på en sång. Vad är klockan, är det morgon? Den är 00.16 tydligen. Kroppen känner sig utvilad, hjärnan kan inte ens tänka.

Nu stundar några fascinerande timmar, det kan man vara säker på. Först bestämmer jag mig för att se det som en möjlighet. Nu kan jag ligga här i halvdunklet och tänka på något viktigt, fatta olika beslut och göra om mitt liv. Ska jag skola om mig och bli något annat, nu när jag är så stor? Eller ska jag tänka ut olika strategier för mitt skrivande, reda ut allt som inte funkar? Eller ska jag älta nån gammal oförrätt? Dra upp nån gammal skit som inte går att göra något åt?

Ofta behöver jag inte fundera på det så länge för det löser sig själv. Tankarna far som popcorn och inte en enda av dem är vettig eller rimlig eller går att använda till något.

Tänder lampan försiktigt så att den inte ska knäppa för högt och väcka han som ligger bredvid och gör det man borde göra om nätterna: sova. Läser en stund. Samma halvsida trettio gånger, sen kommer jag vidare. Yay! Ibland förstår jag till och med vad det står. Ögonlocken klipper. Yay! Lägger boken på magen och smyger handen upp mot lampan för att släcka, det här kommer funka, snart sover jag igen. Boken är tung, men den får ligga, inte jinxa nu.

Skönt.

Ah. Någon går på toa. Det måste man ju få göra. Någon borstar tänder med eltandborste. Viktigt med munhygien.

Jag tänder igen. Läser en timme om schizofreni. På rygg, på sidan, på andra sidan, på magen en stund. Jävla ryggslut. Motarbetad dygnet runt. Jag släcker. Nu ska jag bara fokusera på andningen. Fast det blir svårt att få luft när man är medveten om att man har lungor. Jag kanske har cancer i dem? Hur ska man veta? Ska hjärtat slå så där? Är det normalt?

Jag är törstig. Passar på att kissa när jag ändå är uppe och far. Tvättar händerna och fan så jag ser ut! Skräcködlan. Kommer på en bra barnbokstitel som jag glömmer skriva ner, forever gone.

Faller till föga. Hämtar min telefon i vardagsrummet. Var är lurarna? Var är handväskan? Nycklarna rasslar. Han vänder på sig.

“Förlåt… jag ska bara…”

… hitta en podd. Försöker hitta en ställning på mage där lurarna stannar inuti öronen utan att samtidigt trycka för hårt mot kudden, målet är att få öronen att liksom sväva i luften mellan sig och madrassen. Det går inte så bra om kravet samtidigt är att ligga hyfsat bekvämt. Igonerar och kör på ändå. Lyssnar på något om en sekt, missar hälften i nån sorts dvala men tror jag lyckas höra de vidrigaste delarna. Sen en om en man som fått sepsis. Nej, men det här är inte sunt. Jag har ju någon sån där meditationsmänniska nånstans? Ska bara kolla DN lite först och Instagram. Jag ska ju inte ha telefonen i sovrummet. Hatar. Telefoner. I. Sovrum. Djävulens verk.

Nu! Nu kommer den på riktigt tror jag – sömnen. Klockan är… det är ljust ute. Jag kollar inte klockan, det är inte pedagogiskt, jag bryr mig inte, jag skiter väl i tiden, jag bara ligger här och “‘är”, lurar systemet.

Jag kollar ändå. Naturligtvis. 4.43. Är det någon idé nu? Ja. Det är stor idé. Kom igen nu. Var inte så neggig. Det här är ju medelålders motsvarighet till nedåttjack. Hela morgondagen kommer att gå som i ett töcken, det finns folk som betalar dyrt på Plattan för att åstadkomma samma upplevelse.

Försöker känna tacksamhet. Känner ingenting.

Provar andningen igen då.

5.37.

Nu! Somnar.

Vaknar.

6.14. Klimakteriesvetten pumpar fontänlikt ut och rinner från den lilla gropen mellan brösten ner på lakanet. Vänder på täcket, torkar mig med linnet som ligger på golvet nedanför sängen. Ah! Nytt liv uppdagas. Måste tvätta imorgon.

7.05. Tar upp boken igen för nu behöver jag inte ens tända lampan. Det ser ut att bli en solig dag.

Och man är ju alltid lite snyggare, fräschare liksom, när man är lite brun. Det döljer det värsta.

Gardinerna vid balkongdörren rör på sig. Det fläktar ljummet.

Han vänder sig om, öppnar ena ögat. Sällskap! Roligt!

“Åhnej. Har du varit vaken länge?”

“Hela natten.”

Så börjar en ny dag.

Tänka sig.

Det är väl bara att gå upp och fortsätta leva.

Så. Inihelvete. Tacksam.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: