Igår skrev jag ett långt inlägg om hur varje dag numera har fått ett nytt värde. Men så raderade jag ut hela den pretentiösa skiten. Nu ångrar jag mig och ska försöka återuppliva my killed darling.
Förut flöt all tid ihop till ett enda långt hämt-lämn-hänga tvätt-storhandlings-maraton. Dagarna påminde om varandra. Veckorna påminde om varandra. Månaderna påminde om varandra. Barnen var där, jag var där, allt var där. Men ändå inte. Och allt rullade på och livet gick. Sen kastade någon in en Molotov Cocktail i den fridfulla lunken och allt exploderade. I resterna av detta hittar jag nu en massa skit som faktiskt lika gärna kunde fara åt helvete och som jag inte saknar.
Det är något som har låsts upp åt mig. Eller kanske mer; något har brutits upp med kofot. Men skit sak samma, resultatet är detsamma €“ det är liksom öppet i hallen. Korsdrag. Energin studsar som en flipperkula mot väggarna.
Varje dag är nu olik den andra och jag har ingen aning om hur de kommande månaderna kommer att bli. Jag vet ju inte ens var jag ska bo. Kontrollsläpp utan dess like. Antingen kan man ätas upp av framtidsångest eller så väljer man att glida med.
Det enda man kan vara säker på är att allt är föränderligt. Det har jag lärt mig den hårda vägen under det senaste halvåret. Så jag förväntar mig att vardagen med sitt maraton alldeles snart är på plats igen. Fram tills dess tänker jag glida med istället för att ligga i fosterställning. Det blir så obekvämt i längden.
Här peakade jag nog i svammel. Men jag raderar inte. Låt stå.
PS. Inget rödvin till kvällens Samoayoghurt… DS
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer