Att stänga ett slukhål

Ovissheten är ett slukhål.

Har ni sett The Cure-videon när han blir uppäten av en spindelsäng? Den visar ovissheten i full action. Så föreställer jag mig att den beter sig: sväljer våra kroppar, bit för bit, i nån sorts låtsasmiljö som utspelar sig mellan mardröm och verklighet.

Sakta tar den för sig av det bästa av oss. Krymper synen och paralyserar alla vettiga processer, hindrar oss från att se möjligheter eftersom vi har fullt upp med att låta tankarna gå i ändlösa loopar som börjar och slutar på samma plats.

Jag: “Men… var jag inte här nyss och härjade? Och igår? Och förrgår?”
Ovissheten: “Jooorå. Du har varit i EXAKT den här tanken fyrahundra gånger de senaste tre dagarna faktiskt.”
Jag: “Inte i EXAKT den här tanken väl?”
Ovissheten: “Jo. Exakt samma. Känner du känslan av att inte komma någon vart överhuvudtaget?”
Jag (nu arg): “Om du håller käften så går jag och tränar så länge.”
Ovissheten: “Jag har ingen käft. Du kommer aldrig undan.”

Men så en dag, reser man sig ur den här helveteselden och liksom bara går därifrån. Ovissheten tappar sitt o och blir visshet. Aldrig kan man förklara hur det gick till, men plötsligt vet man vad som behöver göras – och skrider till verket. Det omöjliga blir enkelt. Kropp och huvud möts i ljuv förening och livet självt träder fram som i relief. Starka lysande bokstäver med budskapet du inte kunnat tyda förrän nu.

Som om du just lärt dig läsa.

Och på samma sätt som när en muskel går från spänd till avslappnad uppstår – om blott för en kort stund – en total harmoni. Precis i den brytpunkten står allt i hela världen stilla, mitt i kontrasten, när vanan ännu inte brutit sig in och slagit rot, när allt känns nytt och omvälvande och självklart.

På den sköra brytpunkten har jag balanserat (på ett ben) under den senaste veckan. Det är en ljuvlig plats att befinna sig på efter ett års tid av grubblande, velande och stretande. Jag har stått upp till midjan i detta ovisshetens slukhål. Men sen gick det fort.

Jag beslutade mig för att lägga ner Skrivplaneten.

Jag beslutade mig för att jag duger som jag är.

Jag bestämde mig för att jag räcker till.

Jag vänder mig om och tittar över axeln. Där slukhålet fanns växer nu högt gräs, vallmo och förgätmigej.

Jag känner frihet när jag kliver ner i ett nytt hav av bokstäver. Det vill mig väl.

Med ett starkt och kraftfullt simtag glider jag ut från stranden.

Mot en alldeles självklar horisont.

PS. I processen att flytta mig själv… närmare mig själv, har jag gjort en del ändringar på Om-sidan – för den som är intresserad av att komma i kontakt, läsa mer eller hitta mig i andra kanaler. DS

Köp Efter Morris här: