Så var allt plötsligt igång igen. Återställt och tillrättalagt och inne i de gamla gängorna. Klockor som ringer, käkar som gäspas ur led, nya höstskor som skaver, tjocktröjor som växts ur och räkningar som singlar in på hallgolvet i en strid ström. Vanligt på ett behagligt sätt.
Jag gillar min vardag. Det är något bekant över den. Som att träffa ett gäng polare som man kan snacka gamla minnen med, alla inblandade vet liksom direkt vad det handlar om – för alla var där.
“Kommer du ihåg… kommer du ihåg när handfatet i badrummet var så skitigt att det inte gick att rädda och vi fick köpa ett nytt. Det var kul! Ha ha ha! Kostade flera tusen och du fick ta sms-lån med 34% i ränta. Och minns du den där gången när det var så grusigt i hallen att vi använde den som boulebana? Och när vi aldrig packade upp semesterpackningen och sen använde den i befintligt skick året därpå. Eller det där året när du lät barnen uppfostra sig själva för du orkade inte och du upptäckte att det blev mycket BÄTTRE än när du inte la dig i hela tiden, kommer du ihåg?”
Vid frukostbordet sitter tre personer i olika åldrar. En har precis börjat sjuan, en klev upp till mellanstadiet och den tredje… står still och stampar och hoppas på att något drastiskt ska inträffa.
Jag är för övrigt grym på att tänka att något drastiskt ska inträffa. Ofta tror jag det så mycket att jag tenderar att mest tänka på det, mer än det odrastiska som livet trots allt består av.
Det är till exempel lättare att leva i drömvåningen (sex rum, balkongdörr i sovrummet, kök med köksö – INGA skåp eller lådor där man står och ska skära och hacka saker) på Mariatorget än i tvårummaren i Årsta. Visserligen måste man kirra låtsasved till öppna spisen och kakelugnarna i våningen, men det finns att få tag i rätt enkelt.
Och det är mycket mer tilldragande att låtsasbjuda hela familjen till ett hus i Toscana än att inte ha råd med SL-kort. Fantastiskt mycket mer ljuvligt att låtsasbjuda alla vänner på krogen än att behöva säga “Jag kommer gärna, men lite senare, jag ska inte äta nämligen…”
Det drastiska kommer hända, det är min övertygelse. Jag är inte så orolig för det. Jag kan vänta ett bra tag till och vad som helst kan hända hela tiden och det sker med all sannolikhet så successivt att jag inte identifierar övergången mellanverklighet och drömverklighet.
Men skit samma. Det är verkligen inte målet som är målet.
Det är fantasin.
Nu öppnar jag den franska balkongdörren mot innergården. Brasan sprakar vid fotänden. M har redan somnat under duntäcket bredvid. Och jag sitter här och skriver på min fjärde bok. Det har jag gjort sen imorse, för jag kan bestämma allt vad jag vill göra, från det att jag vaknar tills jag lägger mig.
Utanför är himlen augustisvart.
Och imorgon ska jag köpa nybakat bröd till frukost.
Köp Efter Morris här:
♡