De smygande orden

Jag stirrar ut i mörkret utanför bilfönstret. Det är novembersvart och svinkallt, så där som det är i början. Innan man vant sig för säsongen. Man lider och vill gråta, men sväljer som man gjort sen 1972.

Jag har alltid ansett att kyla har något mycket orättvist över sig. Jag blir förnärmad av den och kanske lite förbannad. Numera har jag mycket svårt att se filmer eller läsa böcker som utspelar sig i snö. Jag blir helt enkelt för provocerad. Den där oerhört långa filmen där Leonardo diCaprio krälar fram på underarmarna, iklädd björnfäll, var något av det vidrigaste jag sett.

Nåväl. När jag sitter där, med sätesvärmen på max, och glor ut på den ogästvänliga verkligheten kommer en besynnerlig tacksamhet över mig. Vi har precis lämnat Värmlands bokfestival där vi sålt nästan noll böcker på två dagar. Vi har slitit som djur för att få ihop det, men de sista timmarna ville jag mest bara åka hem och dra nåt gammalt över mig. Ändå sitter jag, dödstrött med värkande rygg och får en släng av Dalai Lama? Plötsligt förmögen att se det lilla i det stora, som nån slags världsfrånvänd mindfulnesspredikant med medfött lösningsfokus och positivism inskrivet i sina alltjämt pastellfärgade DNA-strängar.

Jag blir glad helt enkelt. Glad fast saker och ting delvis är rätt värdelösa. Är det inte det som är mindfulness?

Okej. Så vad är jag glad för?

Han som kör bilen, till exempel. Den snällaste och fixigaste som finns. Hade inte orkat många meter på den här författar-autostradan utan honom.

Vi har bott på hotell. Det kan man ju både vara glad och ledsen för, men den här gången var det perfekt. Det var rent och rummet var stort och jag får bo på hotell! Låt mig aldrig bli bortskämd på den fronten för det är fortfarande ett äventyr för mig att det finns frukost som inte jag behövt laga! Vilken uppfinning.

Karlstad. Jag såg inte så mycket och hann inte med Lerin, men hey! Vilken ynnest att ha så mycket att göra att man inte hinner med? Och miljöombyte ska man aldrig underskatta, om det så än bara är tre timmar bort.

Och när jag sitter där, med ögonlock som sakta sluter sig och välkomnar dvalan, så kommer de smygande. Först mest som en liten tanke på vad som är möjligt. Sen, tätt i hasorna, kommer de försiktigt, ett och ett, sen i grupp, i hela meningar.

Orden.

De bär med sig den där längtan efter att formulera och sätta ihop och bygga nåt som ännu inte finns. Att leka gudinna.

Jag gör inget. Jag bara sitter där och låter dem ta över.

Jag vill skriva om en brygga i en sjö. Om bilar i miniatyr. Om hur jag sticker ner händerna i jorden och hittar ett hjärta som kanske är mitt. Det slår och det doftar liv och vår och växtlighet.

Sen somnar jag.

När jag vaknar har han saktat in, vi svänger in i en stad längs vägen, någonstans mellan Karlstad och hemma. Jag har missat skylten så jag vet inte var vi är.

Men det vet han.

Och så är det. Han vet saker som jag inte vet.

Jag vet bara att orden är mina.

Och att de alltid kommer att vara det.

Även när ingen köper böcker i Värmland.

Köp Efter Morris här: