Stämningen i salongen förändras i samma sekund som han kliver upp på scenen. Det är något med hur han rör sig. Och att han har en ljusgrå kostym, den krockar illavarslande med orkesterns enhetliga svärta.
Det är bråttom nu. Han tar snabba målmedvetna steg fram till mikrofonen. “Ursäkta att vi bryter konserten här, men jag undrar om det finns läkare eller annan sjukvårdspersonal i publiken?”
Det finns det. Flera personer reser sig simultant och tränger sig förbi besökare som flyttar på sig så gott de kan i bänkraderna. Lamporna tänds. Platsen blir plötsligt en helt annan än den vi kom till för en halvtimme sen.
Orkestern håller sina instrument så stilla det går, ändå låter det. Det knäpper och ljuder. Som att musiken inte vill ge upp.
Jag sitter uppe på balkong, tredje raden, och tittar på när de vårdkunniga tar sig ut genom dörrar här och där nere på parkett. På min motsatta sida, högt ovan golvet, tvärs över scenen, sitter en äldre kvinna orörlig i sin stol. Besökare intill försöker skaka liv i henne, men det går inte. Dörren slås upp, några vaktmästare kommer in och bär ut henne varsamt mellan sig.
Allt går fort och är över på ett par minuter och jag vet inte varför, men jag blir så rörd att jag behöver börja gråta. Det är något med den mäktiga kunskapen hos vårdfolket. Och något med Mozart. Och något med storheten i att vara människa i en sal tillsammans med andra människor.
Vi blev en vacker enhet där inne. En nät av omtanke. Hjärtan som sitter sida vid sida och slår och slår. Tills de inte gör det längre.
Men tills dess hör vi samman.
Jag är sällan uttalat politisk i den här bloggen. Jag kan för lite och tycker för mycket – en livsfarlig kombination som gör mer skada än nytta, hela världsordningen just nu är ett bevis för detta destruktiva förhållande. Vi behöver raka motsatsen: mer kunskap och mindre tyckeri.
Men. Med det sagt. Jag gör ett undantag i det här inlägget och tycker något för jag är livrädd. Jag känner ett obehag ända in till skelettet över hur fort den mörka utvecklingen går nu omkring oss alla. Och då menar jag inte novembermörkret, det är en smekning i jämförelse mot de hårda skakningar som just nu rubbar allt vi tagit för självklart.
Det är med blodröd sorg jag betraktar hur de som borde ena oss, väljer att splittra oss. Hur de som leder oss får oss att peka finger mot varandra – när vi borde hålla stenhårt i varandras händer och vara starka tillsammans. Hur så många medvetet väljer att knuffa bort – när vi borde omfamna. Hur ilska och misstänksamt blivit vanligare än omsorg och omtanke. Hur den påhittade rädslan förminskar oss – och ersätter nyfikenheten som hade kunnat berika oss.
Men där, i salongen. I den stunden, när vårdpersonalens kunniga medmänniskor stiger upp från den stora massan, ser jag något helt annat. Jag ser något som jag krampaktigt vill hålla kvar med all styrka jag kan uppbåda.
Jag ser människor som räddar varandra. Jag ser människor som räddar liv.
Alla liv.
Mannen i den ljusgrå kostymen tar mikrofonen på nytt, ber om ursäkt för avbrottet och konserten fortsätter. Tonerna försöker läka, men något förblir upprivet och jag lägger märke till att en pojke som suttit med sin mamma, nu sitter ensam. Hans sjukvårdspersonalsmamma är fortfarande ute hos den gamla kvinnan. Han vänder sig oroligt om och tittar mot dörren. Jag kväver en impuls att rusa ut, kuta genom Konserthusets korridorer och slänga mig in till honom och säga att allt kommer bli bra.
Då ser jag hur en kvinna bakom honom lutar sig fram, lägger en hand på hans axel och säger något intill hans öra. Han nickar och sjunker tillbaka i stolen. Fortfarande utan sin mamma, men inte längre helt ensam. Någon har lagt en hand på hans axel och det betyder något.
En minut senare kommer sjukvårdsmamman tillbaka. De kramas och fortsätter lyssna, lutade mot varandra.
Den gamla damens stol förblir tom under återstoden av kvällen. Jag tittar dit då och då och känner mig extra levande av någon anledning. Tänker att det kan ta slut precis när som helst.
Precis. När. Som. Helst.
Mitt i allt tystnar musiken.
När vi kommer ut på Hötorget en timme senare snöar det. Små kämpande flingor som vet att de egentligen faller för tidigt. De är vackra i all sin litenhet. Små korn mot en stor svart himmel.
Jag skrattar till för jag tycker att jag kommit på nåt roligt (det händer rätt ofta, men det är inte alltid omvärlden delar min uppfattning). “Det var inte som att han ropade: Ursäkta. Vi undrar om det finns någon författare i publiken?”
Vi skrattar åt det. Vi skrattar åt vår egen meningslöshet tills jag plötsligt stannar och ser upp mot den alldeles för tidigt uppsatta julbelysningen. Nej. Så kan det inte vara. En författare fyller sin funktion. Den har betydelse. Precis som en musiker, en skådespelare, en konstnär, en poet, en dansare, en IT-tekniker, en försäljare, en chef, en lallare, en VAD SOM HELST.
Alla måste få behövas. Alla i den där publiken – och i alla andra publikhav på hela jorden – betyder något för någon. Alla har en funktion, bara i sin blotta existens. Och vi kan aldrig tänka på något annat sätt, för då tappar vi bort allt.
Vi kan inte sluta veta att alla liv är värdefulla – och värda att kämpa för.
För en dag tar det slut av sig självt. Det kan vi inte rå på. Och den dagen kommer ingenting längre vara viktigt – bara att vi haft varandra under en liten strimma av tid i oändligheten.
Och om hon dog där, den äldre kvinnan. Om hon tog sina sista andetag precis mitt emot mig på Konserthuset en kväll i början av november. Om hon gjorde det, så var det till tonerna av Mozart.
Jag kan tänka mig värre sätt att sluta på.
Mozart räddar kanske inga liv, åtminstone inte bokstavligt talat. Men han förgyller dem medan de fortfarande pågår.
Och de måste få fortsätta pågå.
Till varje pris.
Tack för att du läst. Vill du ha mitt nyhetsbrev – signa upp här!
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer