Alla varor har passerat kassörskan. Jag står och packar i kassar med två ungar som rycker hårtussar ur varandras frisyrer. Jag har kört 16 mil i två timmar. Det är fredag. Det är lång kö. Jag har jobb i skallen. Jag har hög puls. Jag har lågt blodsocker.
– Ursäkta… Köpet medges inte…
Jag har inga pengar på kontot. Kolla, den ensamstående morsan har inga pengar att köpa mat för.
Panik. Panik. Vit panik. Rationell. Tänka, tänka, tänka.
Ut med ungarna i bilen. Två ungar som förstår att nu är det allvar. Julians stora ögon.
– Mamma… har vi inga pengar?
– Jorå… vi har pengar. Sätt er i bilen nu så ska jag lösa det här.
Mamma. Jag längtar efter min mamma. Tårarna bränner. Tänka, tänka, tänka.
Helvete. Och bensinen är snart slut. Helvetes helvete.
Jag kan inte mitt kontonummer så det är ingen idé att ringa telefonbanken och knappa omkring. Jag har inte bankdosan med mig så det är ingen idé att jag kopplar upp mig för jag kommer inte in ändå. Tänka, tänka, tänka.
Jag ringer mamma. Inget svar. Jag ringer 118 118. De svarar. Jag får numret till telefonbanken med personlig service och får prata med typ Anders. Dagens räddande ängel. Han tar pengar från mitt räntekonto och för över till mitt VISA-konto.
Jag går in och drar mitt kort igen. Andas och biter ihop när displayen ber mig vänta.
Köpet går igenom. Några av de jobbigaste minuterna i mitt liv har passerat. Sånt här ser man på film. Sånt här händer inte mig. Det hände mig aldrig i mitt gamla liv. Mitt nya liv är uppenbarligen nåt helt annat.
Jag packar in kassarna i bilen. Julian tittar förvånat på mig.
– Hade vi pengar?!
Vi tankar och svänger ut på stora vägen för att köra den sista milen.
– Jag löste det. Eller hur? Ni behöver inte vara oroliga för nåt. Jag ordnar allt, vet ni väl. Nu drar vi och lagar middag!
Jag trampar på gasen, höjer musiken. Och sätter på mig solbrillorna så att mina tårfyllda ögon blir osynliga.
Det här kommer Julian aldrig att glömma.
Aldrig.
Fan vilken sopa jag är.
Köp Efter Morris här:
Ja, jag säger som alla de andra här, att det där har man varit med om. Och att kreditkort är fint att ha ibland….speciellt i de där situationerna. Gulle Frida, du fixade det bra!
Även jag, min Brutus, har varit i den situationen ett oräkneligt antal gånger. “Nähä, då får vi väl gå hem och leta lite i frysen” liksom. Fast när det hände på McDonalds och jag bad dem ta bort min meny och bara ge oss två Happy Meals så var det faktiskt ganska pinsamt.
Ni är fina. Men min känsla av obehag kvarstår. Det är bara så. Tänker dock att J får ta det som en lärdom – det finns inte alltid pengar, det är inte att gå och “hämta” som han brukar säga. Beslutade igår att skaffa kreditkort. Det får vara värt ett par hunda om året att slippa sånt här avskyvärt. Kram tillbaka ni kloka.
Men du, det där händer mig säkert en gång i månaden. Det är därför man alltid har ett kreditkort till hands. 🙂 Skaffa ett så slipper du de där situationerna. Fast å andra sidan så kommer Julian inte tycka det är lika coolt att bara ta fram ett nytt kort. Ett antalt telefonsamtal som mamma gör är ju lite coolare. Kram
det händer mig flera ggr i månaden! Jag är ändå ingen sopa – något sånt vägrar jag iaf erkänna!
Och om han skulle minnas att ni inte hade pengar just den ena gången är det inte hela världen. Säger den som har minnen av oroliga pengadiskussioner utan att ha blivit traumatiserad. Eller? 😉
Framtiden lär väl utvisa. Men än så länge, utan distans, är jag fortfarande lätt illamående vid minnet av kvällens Ica-upplevelse. Tack för att ni är så fina!
Jag håller med Jenny. Julian kommer nog att minnas dig som supermorsan som trollade fram pengarna. För det gjorde du ju! =)
Och hur grymt är det inte att va supermorsan!
Jo, visst. Men ändå. Det är pinsamt om det händer när man köper kläder. Men mat. Och MED barnen. Alla fel liksom. Det kommer ta ett bra tag för mig att skaka av mig känslan av oduglighet. Men jag kommer igen. Svårknäckt Spikdotter.
Nej, du är ingen sopa. Du löste det föredömligt. Det är det Julian kommer minnas. Kram på dig. Att inte ha pengar på kontot är mänskligt och fullkomligt normalt.