Upp tidigt. Ta sitt svullna fejs och lämna osvullna kids på sina respektive platser. Åka in till Söder. Träffa skrivkompis. Kläcka en briljant idé. Prata allvar. Skratta. Dra slutsatser. Få nya impulser. Skriva. Sitta kvar och fortsätta skriva. Bli hungrig. Hitta nåt att äta. Skriva ett tag till. Tröttna på det. Ta en promenad i solen. Titta på folk. Lyssna på musik.

Träna. Duscha. Maila lite. Få ett fint sms. Skicka ett likadant. Packa en väska. Ta bilen, hämta barn, åka till Trosa, äta gott, dricka vin, prata, diskutera. Skratta. Inspireras. Skriva. Läsa obegränsat med artiklar och givande böcker.

Jag tror jag hittat min lunk. Jag tänker aldrig mer bli en niotillfem-person. Oh no. Never again. Jag ska ta ett halvtidsjobb på ett café, fysiskt jobb som gör att tankarna kan vandra, människokontakt lite då och då, leva på havregrynsgröt och skriva tills det ger resultat. Just nu känns det som att jag skulle kunna offra rätt mycket av det materiella.

Men inte torpet. Och inte bilen. Och så vill jag gå ut och äta ibland. Dyra skor kan jag skita i, men jag vill kunna köpa roligt Lego. Och resa. Kläder måste man ju ha, både jag och barnen. Och betala räkningar är ju viktigt. CSN, hyra, lån, el, sophämtning…

Ja, ja, ja. Okej. Jag fattar, väldigt lite i livet är gratis.

Men dåså. Då får jag väl se till att skrivandet ger resultat jävligt snart.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: