Det tar tid att leva

Jag försöker samla mig, men det är inte så väldigt lätt alla gånger.

Jag känner mig utspridd.

Skallen är en ihopslängd pytt-i-panna, tillagad av det jag hade hemma. Lite rester från åren som gått, färska gröna blad från trädgården, tusentals timmar från en redan skriven bok, en annan som än så länge är spröd och skör – men som ändå tillför en del smakrik möjlighetskrydda. Lite sönderhackat självförtroende, stora bitar av hybris, en nypa oro och en matsked eufori.

Till detta – en syrlig samtidssås av förväntan och gravallvar, en knastertorr kravfylld leveransmacka och en iskall bärs med spår av energi.

Jag är ett ihopplock. Det är väl det vi alla är? Små bitar av många saker som vi försöker göra det bästa av – utan att ens veta vad det bästa skulle kunna tänkas vara? Finns inget recept, inga regler, ingen som vet något alls egentligen?

Vi är lite på chans.

Nu har jag slagit mig ner i trädgården och tänker att det ska råda harmoni och fokus, trots att jag vet att det inte är så det funkar, åtminstone inte för mig. Det tar dagar innan kroppen lugnat ner sig. Innan fingrarna slutar fippla, innan tankarna slutar fara som reptiler fram och tillbaka. Föreställer mig dem som de snabba ödlorna på stentrappan vid gröna dörren. Dyker upp och försvinner, omöjliga att fånga, omöjliga att göra något vettigt av, omöjliga att kanalisera.

Och framförallt – omöjliga att fota.

Så jag väntar några dagar. Väntar på mig själv. På att själen kommer ikapp och på att kroppen ändrar skepnad. Jag hjälper den försiktigt. Jag tar den varsamt och lägger den ner på en filt i skuggan, intill böckerna och orden, djupt ner i gräset. Jag låter ögonen vila på grenarna, bladen, molnen och insekterna.

Det tar tid innan platsen inte känns främmande.

Det tar tid att bli tillåtande.

Det tar tid att leva.

Köp Efter Morris här: