Nej, men det var ju satan så trögt det går. Har jag tappat mitt språk? Ramlade det ur fickan när jag försökte hinna med nån meningslös tunnelbana? Glömde jag det i dvalan, mellan dröm och verklighet, nånstans vid tre-fyra-hugget när allt känns märkligt distanserat och tiden tappar sin betydelse?

Har hela skiten slunkit ner i det svarta klimakteriehålet? Har det helt tappat andan under paniken över att befinna sig i det vi kan kalla ålders motsvarighet till början av augusti?

Eller har jag – gud hjälpe mig – fått… prestationsångest? Det vore förödande. Det skulle inte förvåna mig. Den skulle göra sig bra längst upp på högen av dåligt självförtroende, hybris, oduglighet, skam, stolhet, framtidshopp och författardrömmar (de senare kommer i både krossade och storstilade varianter).

Jag vet varken ut eller in för tillfället. Jag gör i princip endast två saker om dagarna nuförtiden: glor och raderar (skriver lite då och då, men det är främst för att ha nåt att sudda ut). Alla jävla meningar som lämnar mina fingrar är så långtråkiga och fullständigt befriade från humor och lust att jag vill spöa upp dem, bokstav för bokstav. De suger musten ur mig. De gör mig till en tråkig och gnällig jävel.

Och ju mer jag försöker, desto sämre blir det – eftersom det är så det funkar. Det kan man hata bästa fan man vill, men kreativ energi är en slippery sucker. Det funkar absolut inte att låtsas att du inte inte bryr dig. Det går den inte på. Den genomskådar allt som lämnar din sorgligt uttorkade hjärna. Den vet mer om dig än du själv gör. Den är som ditt livs Mark Zuckerberg, kan man säga.

Sänk ambitionsnivån, säger någon. Jag säger: aldrig i livet. Greppa inte över så förbannat mycket, säger en annan. Jag säger: hur gör man det? Ha kul, uppmanar en tredje. Jag skriker: men det ÄR ju inte kul!

Det är ett lidande. I alla fall just nu…

Men till slut lydde jag ändå nån, kan ha varit den fjärde, kan ha varit M, som sa: ta en paus.

Så nu har jag inte skrivit på några dagar. Det är väl det som är “paus”?

Det har varit extremt skönt, kan jag meddela. Kan uppmuntra alla att bara skita i allt då och då. Alltid händer det nåt.

Vilken destruktiv, människofientlig kreativitetsmotståndare har effektiviserat bort ingentinget och lanserat nån slags tanke att det skulle vara slöseri med tid att göra ingenting – när det i själva verket är precis tvärtom? Det är, med kapitalistlingo: en investering.

Vad blev då konsekvensen av denna paus som jag nu begått?

I natt drömde fram en hel bok. En helt fantastisk berättelse! Om två märkliga barn och två förunderliga böcker, en engelsk trädgård och en skalpell. Så vattentätt dramaturgiskt att det suger till i magen när jag tänker på det.

Jag tackar mitt undermedvetna med tre starka hej och ställer den makalösa historien i kön bakom de andra berättelserna som väntar på att bli skrivna.

Om jag bara inte hade sån prestationsångest…

Om allt bara kunde bli kul igen…

Om jag bara kunde hitta det borttappade språket…

… igen.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: