Tjena,
En av veckouppgifterna i min vackra mailsnurra Ett kreativt år är: ”Så ett frö”.
Jag älskar den uppgiften för den är så brilliant (ja, jag är en partisk upphovskvinna, men faktum kvarstår: det är en smart uppgift!) Den lilla handlingen förenar så många saker och är en extremt träffsäker symbol för kreativitet.
✏️ Att så ett frö är en konkret sak, det är ”ett görande”. Det är verkstad, inte snack. Det är rörelse, inte stillastående.
✏️ Det är en fysisk och kroppslig handling som aktiverar dina sinnen. Du behöver vara delaktig med hela dig för att det ska bli nåt.
✏️ Det kräver eftertanke. Du behöver anstränga dig. Det blir en värdig ritual att genomföra uppgiften.
✏️ Fröet behöver kärlek och omtanke. Det behöver ditt tålamod och din tid. Varje dag behöver du närvara en liten stund. Ni bygger en relation, du och fröet.
✏️ Ett frö kan aldrig dras upp ur jorden, det kommer när omständigheterna är rätt. Du behöver fundera, lirka och förstå.
✏️ Det kräver ditt engagemang. Du behöver skapa en omgivning där något kan och vill växa.
Med andra ord: Ditt frö behöver precis samma sak som du själv…
Naturen i livet i skrivet…
Ja. Jag hamnar ofta i naturmetaforer – i livet och i skrivet. Växter och träd, mossor och stenar, hav och djup, himmel och förruttnelse. Kretslopp. Vi behöver se på oss själva och vårt skapande som en del av ett kretslopp. Det får oss att bli mindre egoistiska, mindre gnälliga och mycket mer tålmodiga.
Jag vet. Lättare sagt än gjort… Just nu lever jag inte riktigt som jag lär. Sitter dagarna i ända och slår pannan blodig mot de få (än så länge…) existerande raderna som ska bli nästa bok. Jag forcerar konstant. Växlar mellan dåligt självförtroende och frustration – till att plötsligt lyckas uttrycka det jag vill. Bam! Där satt den.
Det går långsamt, men det går framåt och jag kämpar med mitt lilla frö (“lilla” förresten? Wtf? Det är enormt att skriva en hel bok ha ha! Lite som “vänta lite, jag ska bara så en regnskog…”). Försöker skapa omständigheter som gör att den trivs i mitt sällskap.
Jag läser böcker, promenerar, byter miljö, träffar smarta människor. Och jag känner ett stort behov av att betrakta konst, plötsligt. Gärna äldre, helst för mig helt okända konstnärer, sånt som är oladdat och inte förknippat med prestation, gammal kunskap och fakta. Jag vill överraska mig!
Jag har börjat följa massa museer på Instagram. Flödet svämmar över av vackra färger från svunna tider. Det är något inuti som sakta växer när jag ser penseldragen som färdas genom tiden…
Mellan människor. Konsten, litteraturen – det blir ett möte bortom den linjära tiden. Alldeles nära kommer vi varandra.
Förra veckan tog jag en lång (för att vara mig…) paus från bokskrivandet. Jag fokuserade på mitt redaktörande och skrivcoachande istället.
Det visade sig vara en god idé. Att bara släppa allt en stund är som att klippa sandsäckar och stiga mot molnen i en ljummen och lagom stark eftermiddagsbris i början av juni. Det är som att blunda och lyssna på löven. Det är som att lägga kinden mot bark.
Efter Efter Morris…
Om en dryg vecka ska jag åka till en herrgård tillsammans med några andra lyckliga satar som också fått ett stipendium av Film i Sörmland. Där ska jag ta de första stapplande stegen mot att förvandla Efter Morris till filmmanus. Jag tror, ärligt talat, inte att jag är en manusförfattare, men jag har lyckats förvåna mig själv stort tidigare i livet, så varför inte även denna gång?
Att skriva för film är något helt annat än att skriva skönlitteratur. Det vet jag. Jag har trots allt en magisterexamen i Filmvetenskap, gubevars. Å andra sidan… en mäktig karaktär med många bottnar – som jag förstått att Alex är – borde kunna leverera både på vitt papper och på vit duk.
Hon leverera åtminstone otroligt bra in i folks öron just nu… Sen ljudboken lanserades har hon konstant toppat Svart humor-kategorin på Storytel och de fina läsarreaktioner droppar fortfarande in varje dag. Även frustrerade reaktioner kommer… Ingen av läsarna är uppenbarligen likgiltiga inför den mentala smocka som Efter Morris är. Glad är jag för detta!
Jag ville inte skriva en bok som passerar obemärkt. Jag ville skriva något som håller i längden. Och Alex är här för att stanna.
Eller som en läsare skrev: “Hon behövs!”
En liten uppgift till dig…?
Jag vill skicka med en liten uppgift till dig som läst ända hit. Prova att släppa tre saker under de närmaste dagarna. Det behöver vara saker som betyder något för dig. Och jag vill att du reflekterar lite kring: är de verkligen så viktiga? Och i så fall varför?
Känn på känslan som uppstår. Dra ett djupt andetag. Vad fyller du ditt nya lätta tomrum med?
Mitt förslag är: fyll det med dig själv…
Tack för att du läste ända hit. Men nu är det slut. Ses snart igen, hoppas jag.
Varm hälsningar
/ Frida Spikdotter
PS. Den 8 mars postade jag denna. Den kan ses som en text som postades 8 mars – men den kan också ses som ett smakprov ur min nuvarande bokprojekt. Du gör som du vill! DS
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer