Körde ner efter jobbet (det blev lite mer än vad som rymdes i en Ikea-kasse trots allt… tre bäddmadrasser och en motorsåg till exempel…).

Det kändes som om världen bara blev grönare och grönare ju längre ner jag kom. När jag klev ur bilen tappade jag nästan andan. Allt blommar! Körsbärsträden. Plommonträdet. Äppelträdet. Tulpanerna ser ut som nåt från Star Trek och rabarberna är som paraplyer. Och bålgetingarna är tillbaka. Liksom myggorna. Kaprifolen verkar döende men pionerna har knoppar och fyra allium är på väg.

I bilen på väg ner drabbades jag av nån slags hybris. Jag blev plötsligt sådär oerhört nöjd med mig själv. På ett otroligt osvenskt och ofint sätt så tyckte jag bara att jag själv var så jävla bra. Att jag står upp. Att jag genomför allt det här och att jag överlevt den här sinnessjuka vintern. Lycklig över att det finns en människa som just nu tycker om mig precis som jag är. Som uppskattar de sidor hos mig som David inte kunde stå ut med. Tänk att det finns en sån person. Att jag betyder något. Att jag gör en skillnad för någon.

Och han gör en skillnad för mig. Jag syns. Hey! Jag finns!

 

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: