Det var ju fint av mig att i höstas, som den visionär jag är, ta ett beslut om ett klassdisco som födelsedagspartaj i början av året för familjens nioåring. Det kändes väldigt rätt och jag hade bilden klar – februari, glada barn, popcorn, skön musik och ett minne för livet.

Så kom januari. Fattigdomens peak-månad. Det började bli lite svettigt. Men jag rasslade ihop pengar till hyran av festlokalen. Resten sköt jag lite framför mig.

Och så kom februari. Eller imorgon, kommer februari. Och då är det plötsligt bara tre dagar kvar till take-off.

Jag vet inte om det är jag, kylan eller det faktum att det inte är tillåtet att gå i ide – men jag är så in i döden trött. Sådär trött som jag var förut, när jag var olycklig och försökte spela glad. Så trött. Sömntrött. Dödstrött. Vill-inte-vara-med-längre-trött. En sån där trötthet som sömn inte biter på. En trötthet som bara garvar åt en när man vaknar efter åtta timmars djupsömn och ba “Trodde du att det DÄR skulle göra varken till eller från? Moohahhhaaa! Du… du behöver sova i ett ÅR – HÖRDE DU DET – ETT ÅÅÅÅR!”.

Nu har inte jag ett år till nåt så meningslöst som att sova. Så jag försöker garva tillbaka, titta bort lite nonchigt och låtsas som att sömn är nåt jag bara gör i brist på annat.

Istället skriver jag listor – köpa läsk, köpa korv, fixa Jack Sparrow-peruk (check!), göra Spotify-lista (eller tjata på att J ska göra den…), ringa snubben på Folkets Hus, hämta discolampor, göra tipspromenad…

Nu ska icke detta missförstås. Jag älskar att partyfixa. På alla sätt.

Men den här tröttheten… den… försvårar lite. Så det är dags att sträcka på sig. Köpa lite tulpaner. Och fortsätta garva åt den.

För jag har fler, lite mer omfattande listor att ta itu med också – inbjudningslista, lokalrekning… DJ, liveband… välkomstdrink… kostnad… september.

Mitt bröllops antites. Yanget som ska väga upp yinet. 

För om J fyller 9 är jag 39.

I några månader till.

Det kommer icke att gå obemärkt förbi.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: