Jag har aldrig förstått min pappas uttryck “Man ska sluta när man har som roligast”. I vuxet tillstånd har jag naturligtvis insett att han sa det för att HAN ville gå hem från festen. Inte av någon annan anledning. Han är förlåten, men jag har fortfarande men för livet. Jag kan inte sluta, ibland inte ens när det är tråkigt. Det kan ju BLI kul så man ska aldrig ge upp.

Det var ett litet försvarstal kring varför jag gick på middag vid sju igår och kom hem halv fem. Just nu sitter jag och fascineras över hur ångest och välbefinnande kan existera samtidigt. Upp och ner. Upp och ner.

Jag är också fascinerad över att jag är vaken. Har precis ätit frukost och är på väg ut i förorten.

Den bästa boten mot ångest, oavsett orsak, bor nämligen med sin familj ute i förorten. Den enda personen som får mig att skratta i alla lägen. Som fattar allt och som är så sjukt bra att solen framstår som solkig i jämförelse. Som använder uttryck som “Kör i vind!” och som refererar till mig som en Hob när jag äter dubbelfrukost. Som tillsammans med mig kan alla repliker i Fawlty Towers och som är driftig, ärlig, intelligent, skarp, snygg, Martin Timellsk, noggrann (nitisk?) och alldeles alldeles underbar.

Du är fan inte klok. Och för det älskar jag dig.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: