Man somnar, man drömmer, man vaknar. Med ett ryck. Man sätter sig upp, tittar sig omkring och upptäcker att man befnner sig i sitt eget Årsta-kök med en obehaglig tryckande känsla i bröstet. Man lägger sig tillsammans med barnen i deras våningsäng och bläddrar i böcker och hör tiden löpa ut.
Sen ringer det på dörren. Tiden är ute och det känns som ett odjur flyttat in.
De är borta, efter två veckor. Tomheten är så kompakt att man måste slå sig fram genom den. Det är trögt att öppna dörrar och skåp. Det är trögt att röra sig.
Det står stilla av total meningslöshet.
Jag har stängt dörren in till barnens rum. Jag stängde in odjuret där.
Hoppas att det funkar.
Ikväll är jag för svag att fajtas tillbaka om det sliter sig.
Köp Efter Morris här:
Fast du – jag funkar exakt likadant. Bara så du vet. Är inte alls så där förnuftig i praktiken, som jag är i teorin. Puss!
Teorin är så fin, för den är liksom alltid så vitt skild från verkligheten. Så frågan är – vad är den, ur ett filosofiskt perspektiv, och vad är den värd? Många, många funderingar kring just exakt den frågan nuförtiden i min gråa massa innanför kraniet.
Det får vi ta över en kaffe så snart det är möjligt (ty jag känner en vit månad segla upp framöver….)….
Dina rubriker. Älskar dem! Och ditt skrivande. Du är bäst, alltid. Puss!
Puss!
Som sagt i förra inlägget – nu kom du till en liten dal, men den är nog inte så djup och bred den här gången. Snart går det uppför igen. Puss!
Jag förbannar mig själv och min nostalgiska ådra. Hur kan det framkalla sån smärta att hänga små kalsonger på tork? Hur kan jag vara så fullständigt inkapabel att tänka framåt och bara se exakt just nu? Hur kan varje tillfälle som vi skiljs åt innehålla en känsla av att det är sista gången jag ser dem?
Det är inte logiskt. Det är inte sunt. Men det är tydligen så jag funkar. Det är samma person som inte kapabel att tänka att “det är en dag imorgon också”. Och jag är oförmögen att bestämma mig för om det är bra eller dåligt.
Kanske blir bättre om jag fick en diagnos? 😉
Puss!